Polisbesök och jakten efter Messias...
...Idag har jag varit och pratat med polisen. Ja, inte för att jag begått något brott eller blivit utsatt för något, utan för att skaffa ett nytt ID-kort. Polisen har nationella ID-kort. Det har inte banken.
Det var lite pinsamt att få reda på att jag inte är längre än 173cm. Det är fanimej kort. Polisen sa att han sett kortare, men jag tror att det var något barn han tänkte på då i så fall, för när jag fick reda på hur kort jag var så kände jag mig förbannat liten. Inte kul. Själva fixandet gick dock rätt så fort och om knappt en vecka så borde jag ha en legitimationshandling som jag inte ser helt störd ut på. På mina gamla passfoton och leg ser jag tamigfan inte klok ut.
När jag var klar där tog jag och begav mig ner mot stan. På vägen råkade jag då passera synagogan här i stan. Norrköping är nämligen en av de fyra städer i Sverige som har synagoga. Där innanför grinden stod en gammal gubbe och klippte i ett träd med en sekatör och, för första gången under alla mina år i stan såg jag att porten in till synagogan var öppen. Jag blev lite nyfiken och hörde efter om jag inte kunde få komma in och titta på den eftersom jag är lite förtjust i gamla hus arkitektur och eftersom jag har en pappa någonstans i Israel som jag aldrig träffat och vars kultur jag inte känner till mycket alls om.
-Var kommer du ifrån? frågade gubben. Jag svarade att jag bodde här och kom härifrån stan. -Nej, nej. Var kommer du ifrån? frågade han igen och jag förstod att han menade vilket land jag var född i. Jag svarade att jag var svensk men att min pappa var israel. -Ah! Då har du alltså rent blod i ådrorna, sa han. Det är klart att du får komma in och ta dig en titt. Han ropade på en annan gubbe som han tyckte skulle kunna guida mig runt därinne och berättade också varför han frågade var jag kom ifrån. De har tydligen haft en del problem med muslimer, sa han.
När jag väl kom in i synagogan blev jag guidad runt av den andra gubben som berättade lite om synagogans historia och när vi skulle gå in i gudstjänstlokalen var jag tvungen att ta på mig en kipa, som är en liten hatt man har på huvudet inne i judiska gudstjänstlokaler. De ser ungefär ut som en sotarmössa fast de är av tyg och inte stickade. Sen visade han lokalen och berättade att det inte alls finns många judar i Norrköping; den här synagogan sköttes av en föreståndare som bodde i Motala eller var det nu var. Inte här i alla fall.
Det var lite pinsamt att få reda på att jag inte är längre än 173cm. Det är fanimej kort. Polisen sa att han sett kortare, men jag tror att det var något barn han tänkte på då i så fall, för när jag fick reda på hur kort jag var så kände jag mig förbannat liten. Inte kul. Själva fixandet gick dock rätt så fort och om knappt en vecka så borde jag ha en legitimationshandling som jag inte ser helt störd ut på. På mina gamla passfoton och leg ser jag tamigfan inte klok ut.
När jag var klar där tog jag och begav mig ner mot stan. På vägen råkade jag då passera synagogan här i stan. Norrköping är nämligen en av de fyra städer i Sverige som har synagoga. Där innanför grinden stod en gammal gubbe och klippte i ett träd med en sekatör och, för första gången under alla mina år i stan såg jag att porten in till synagogan var öppen. Jag blev lite nyfiken och hörde efter om jag inte kunde få komma in och titta på den eftersom jag är lite förtjust i gamla hus arkitektur och eftersom jag har en pappa någonstans i Israel som jag aldrig träffat och vars kultur jag inte känner till mycket alls om.
-Var kommer du ifrån? frågade gubben. Jag svarade att jag bodde här och kom härifrån stan. -Nej, nej. Var kommer du ifrån? frågade han igen och jag förstod att han menade vilket land jag var född i. Jag svarade att jag var svensk men att min pappa var israel. -Ah! Då har du alltså rent blod i ådrorna, sa han. Det är klart att du får komma in och ta dig en titt. Han ropade på en annan gubbe som han tyckte skulle kunna guida mig runt därinne och berättade också varför han frågade var jag kom ifrån. De har tydligen haft en del problem med muslimer, sa han.
När jag väl kom in i synagogan blev jag guidad runt av den andra gubben som berättade lite om synagogans historia och när vi skulle gå in i gudstjänstlokalen var jag tvungen att ta på mig en kipa, som är en liten hatt man har på huvudet inne i judiska gudstjänstlokaler. De ser ungefär ut som en sotarmössa fast de är av tyg och inte stickade. Sen visade han lokalen och berättade att det inte alls finns många judar i Norrköping; den här synagogan sköttes av en föreståndare som bodde i Motala eller var det nu var. Inte här i alla fall.
Inne i själva gudstjänstlokalen var jag tvungen att ta på mig en kipa...
Efter att han fått reda på att jag har judiska rötter (om än avlägsna) blev han mycket angelägen att jag skulle komma dit fler gånger och jag blev inbjuden att komma både på judarnas julhögtid hanukkah och på sukkot, som är den stora lövhyddohögtiden som de firar på hösten. Jag känner mig dock inte helt bekväm med att besöka ett gäng gamla judar (de här två var gamla som gatan) när de sitter och käkar middag vid ett långbord, även om det garanterat vore intressant att få smaka på all mat från den kulturen eftersom jag aldrig gjort det tidigare. Jag tackade för hans inbjudan och sa att jag antagligen inte skulle ha tid när jag flyttat, men han ville bestämt att jag skulle göra det. Jag fick ett visitkort med hans nummer på och han bad mig att ringa honom om jag ville fråga något om judendom.
När jag hade tackat för rundturen tog jag en sväng ner på stan. Jag gick till Myrorna och köpte en liten kaffekopp till Älsklings samling och sen gick jag runt och letade efter ett snyggt skal till min iPhone som jag fortfarande väntar på. Tyvärr var utbudet minimalt och allt var antingen svindyrt eller sjukt fult. Jag får bjuda på Tradera istället.
Ikväll har vi sålt ett vardagsrumsbord och köpt ett annat. Det nya är mycket större och sjukt mycket snyggare. Jag lägger upp en bild när jag orkar fota det.
Nu ska jag kolla om jag vann auktionen på Tradera som jag bjudit i.
När jag hade tackat för rundturen tog jag en sväng ner på stan. Jag gick till Myrorna och köpte en liten kaffekopp till Älsklings samling och sen gick jag runt och letade efter ett snyggt skal till min iPhone som jag fortfarande väntar på. Tyvärr var utbudet minimalt och allt var antingen svindyrt eller sjukt fult. Jag får bjuda på Tradera istället.
Ikväll har vi sålt ett vardagsrumsbord och köpt ett annat. Det nya är mycket större och sjukt mycket snyggare. Jag lägger upp en bild när jag orkar fota det.
Nu ska jag kolla om jag vann auktionen på Tradera som jag bjudit i.
Gubbifieringen når nya höjder...
...Jag har tidigare skrivit om hur Älskling och jag håller på att förvandlas till pensionärer, men eftersom den här gubbifieringen blivit så oerhört mycket mer påtaglig för min del än hennes är det dags för ett sådant inlägg igen.
Här är några saker som kännetecknar en gubbe:
- sover länge
- Äter mer än en medicin regelbundet
- dåligt närminne
- gubbig klädstil (keps, chinos, skjorta mm)
- gnällig
- pratar med tvn och datorn som om de vore levande ting (För helvete, dator-jävel! Börja funka nu innan jag kastar dig på soptippen!)
- pratar osammanhängande om ointressanta händelser
- färgen beige
- stort intresse för teknikska prylar (som de egentligen inte förstår sig på själva)
- klaga på saker (allt var bättre förr)
- prata om vädret (Är det inte en förtjusande dag vi har fått idag som idag som idag som idag, ja då vet jag inte vad jag heter så säg?)
- engagera sig politiskt (Herr
skalmantalman, det utrikespolitiska läget i Mikronesien ser inte lovande ut och jag föreslår en strukturomvandling, devalvering och en förnyad fördelningspolitik så varje mikrones kan få en egen iPod.) - titta på nyheterna
- lyssna på nyheterna
- läsa nyheter
- reta sig på folk som är på tv
- sova
- hundar
- leka språkpolis
ALLA dessa saker jag listat beskriver mig till punkt och pricka:
Om jag får sova så länge jag vill så sover jag fram till lunch. När jag ska sova har jag på mig sovmask och öronproppar för att minimera andelen faktorer som kan tänkas störa min skönhetssömn.
Jag äter just nu 5 mediciner för olika krämpor (inflammerade körtlar bl. a.) och jag har en receptbelagd nässpray med kortison i.
Mitt minne är det åt helvete med; jag glömmer minsta småsak och jag skulle nog tappa bort mitt eget huvud om det inte satt fast på mina axlar och min klädstil ska vi inte prata om; jag har köpt ett par beiga chinos med fickor på sidorna och jag har en halmhatt.
Om Claes Ohlson eller Kjell & Co hade en hotelldel skulle jag bo där så ofta jag kunde. Jag har skaffat en trådlös handsfree till min mobiltelefon så att jag ser ut som en cyborg när jag pratar i telefon (och för att folk omkring inte ska märka när jag pratar med mig själv - något som gubbar gör rätt så ofta).
Gnäller om minsta småsak gör jag också - det kan vara alltifrån att mjölken blivit för dyr till att Carl-Jan åkte ut ur Let's Dance. Let's Dance är för övrigt ett program som jag aldrig skulle kollat på för tre år sen, men nu sitter jag i soffan med ett glas vin och somnar till det tillsammans med Älskling och hundarna istället för att gå ut och röja hela natten som tidigare.
Jag kan inte få nog av att prata om saker som bara jag är intresserad av (och det mesta är nog rejelt osammanhängande) - jag kan t. ex. fortsätta prata om en sak tio minuter efter att vi lämnat det ämnet så att folk helt tappar bort sig i diskussioner.
Jag älskar att se, lyssna och läsa nyheter; jag har faktiskt inte mindre än 13 bokmärken med internet-tidningar - innefattande internationella nyhetssajter på främmande språk (Ny Times, Le Monde, Jyllandsposten m.fl.) som jag läser regelbundet. Jag älskar SVT's websatsningar eftersom jag inte har några tv-kanaler hemma utan tittar på program som Rapport, Debatt och Agenda där istället. Och min favoritradiokanal är P1.
Jag är inte bara medlem i Piratpartiet, jag är aktivist också och delade ut kampanjmaterial och satte upp affischer under valspurten. Jag delade även ut valsedlar på valdagen.
Tillsammans med Älskling har jag faktiskt inte mindre än två hundar varav den ena är en riktig knähund (den stora bara tror att hon är det). Dessa två hundar är mina barn och jag behandlar dem som två dagisbarn när vi är ute på promenader.
Jag prenumererar på Språktidningen (nuff' said). Det enda som fattas mig är det gråa håret och en käpp.
Om jag får sova så länge jag vill så sover jag fram till lunch. När jag ska sova har jag på mig sovmask och öronproppar för att minimera andelen faktorer som kan tänkas störa min skönhetssömn.
Jag äter just nu 5 mediciner för olika krämpor (inflammerade körtlar bl. a.) och jag har en receptbelagd nässpray med kortison i.
Mitt minne är det åt helvete med; jag glömmer minsta småsak och jag skulle nog tappa bort mitt eget huvud om det inte satt fast på mina axlar och min klädstil ska vi inte prata om; jag har köpt ett par beiga chinos med fickor på sidorna och jag har en halmhatt.
Om Claes Ohlson eller Kjell & Co hade en hotelldel skulle jag bo där så ofta jag kunde. Jag har skaffat en trådlös handsfree till min mobiltelefon så att jag ser ut som en cyborg när jag pratar i telefon (och för att folk omkring inte ska märka när jag pratar med mig själv - något som gubbar gör rätt så ofta).
Gnäller om minsta småsak gör jag också - det kan vara alltifrån att mjölken blivit för dyr till att Carl-Jan åkte ut ur Let's Dance. Let's Dance är för övrigt ett program som jag aldrig skulle kollat på för tre år sen, men nu sitter jag i soffan med ett glas vin och somnar till det tillsammans med Älskling och hundarna istället för att gå ut och röja hela natten som tidigare.
Jag kan inte få nog av att prata om saker som bara jag är intresserad av (och det mesta är nog rejelt osammanhängande) - jag kan t. ex. fortsätta prata om en sak tio minuter efter att vi lämnat det ämnet så att folk helt tappar bort sig i diskussioner.
Jag älskar att se, lyssna och läsa nyheter; jag har faktiskt inte mindre än 13 bokmärken med internet-tidningar - innefattande internationella nyhetssajter på främmande språk (Ny Times, Le Monde, Jyllandsposten m.fl.) som jag läser regelbundet. Jag älskar SVT's websatsningar eftersom jag inte har några tv-kanaler hemma utan tittar på program som Rapport, Debatt och Agenda där istället. Och min favoritradiokanal är P1.
Jag är inte bara medlem i Piratpartiet, jag är aktivist också och delade ut kampanjmaterial och satte upp affischer under valspurten. Jag delade även ut valsedlar på valdagen.
Tillsammans med Älskling har jag faktiskt inte mindre än två hundar varav den ena är en riktig knähund (den stora bara tror att hon är det). Dessa två hundar är mina barn och jag behandlar dem som två dagisbarn när vi är ute på promenader.
Jag prenumererar på Språktidningen (nuff' said). Det enda som fattas mig är det gråa håret och en käpp.
***
Nej, nu ska jag ta och sova middag tror jag.
Den där Jansson visste vad han gjorde...
...Om en timme ska jag, Älskling, Arwen och Spiken bege oss till Älsklings morbror och hans familj för att återigen frossa i fantastiskt god mat (om jag känner min kära svärfamilj rätt). Jag hoppas personligen på att min kära rarings goa' morfar ska ta med sig sin janssons frestelse, vida berömd i hela vårt avlånga land, så att jag får stoppa några gafflar av den i munnen idag. Jag är torsk på janssons frestelse, ja, man skulle kunna säga att vi har ett speciellt intimt förhållande, Jansson och jag.
Frestelsen på bilden har jag inte smakat på, men den ser lovande ut...
När jag var barn förstod jag mig inte på varför det nödvändigtvis skulle vara ansjovis i denna fantastiskt goda potatisgratäng - nu kan jag inte förstå hur någon skulle kunna kalla en gratäng utan ansjovis för något annat än just gratäng. Det är ansjovisen i gratängen som är frestelsen, och utan den skulle det bara vara Janssons gratäng - inget annat. Jag förstår att det var fiskspadet som gav rätten sin speciella smak och att fiskbitarna egentligen bara är en slags bonus, ja, ett slags grädde på moset om man fortfarande kan använda sig utav den plattityden utan att framstå som helt patetisk (jag inser att det är svårt, men om nån ska kunna göra det så är det väl jag?). Nej, Jansson och jag har en lång historia bakom oss, en historia som inte alltid varit helt angenäm; många gånger har jag utsatts för människor som på ett uppenbart sätt visat att de inte alls förstår vad Jansson strävade efter när han skapade denna fantastiska rätt. Potatisen har många gånger varit skivad, inte potatisstavar; den har saknat ströbröd vissa gånger (en lyx som jag dock kan leva utan om jag måste men bara om undantaget garanterar en, i övrigt felfri frestelse). Älsklings morfar är expert, men så har han ju haft ett par år på sig att öva också.
Ägg och sånt är ju också gott ibland, men får jag ingen jansson idag så blir jag lite ledsen i ögat - denna vickningsrätt hör ju trots allt inte bara julen till utan kan med fördel förtäras året runt. Förhoppningsvis även idag.
Frestelsen på bilden har jag inte smakat på, men den ser lovande ut...
När jag var barn förstod jag mig inte på varför det nödvändigtvis skulle vara ansjovis i denna fantastiskt goda potatisgratäng - nu kan jag inte förstå hur någon skulle kunna kalla en gratäng utan ansjovis för något annat än just gratäng. Det är ansjovisen i gratängen som är frestelsen, och utan den skulle det bara vara Janssons gratäng - inget annat. Jag förstår att det var fiskspadet som gav rätten sin speciella smak och att fiskbitarna egentligen bara är en slags bonus, ja, ett slags grädde på moset om man fortfarande kan använda sig utav den plattityden utan att framstå som helt patetisk (jag inser att det är svårt, men om nån ska kunna göra det så är det väl jag?). Nej, Jansson och jag har en lång historia bakom oss, en historia som inte alltid varit helt angenäm; många gånger har jag utsatts för människor som på ett uppenbart sätt visat att de inte alls förstår vad Jansson strävade efter när han skapade denna fantastiska rätt. Potatisen har många gånger varit skivad, inte potatisstavar; den har saknat ströbröd vissa gånger (en lyx som jag dock kan leva utan om jag måste men bara om undantaget garanterar en, i övrigt felfri frestelse). Älsklings morfar är expert, men så har han ju haft ett par år på sig att öva också.
Ägg och sånt är ju också gott ibland, men får jag ingen jansson idag så blir jag lite ledsen i ögat - denna vickningsrätt hör ju trots allt inte bara julen till utan kan med fördel förtäras året runt. Förhoppningsvis även idag.
Långfredagen är mycket kortare nuförtiden...
...Jag har en mormor. Många personer har mormödrar. Alla har inte mormödrar just nu men alla har nån gång haft en mormor även om de aldrig träffats. Min mormor är vid liv och jag träffar henne då och då.
En påsk när jag var liten så satt jag och hade jättetråkigt. Det var långfredag och allt var stängt, alla mina serietidningar var utlästa och på tv:n visades det bara en massa svart-vita filmer så läget kändes verkligen hopplöst tyckte jag. Jag kände att jag ville göra något och eftersom alla mina andra alternativ verkade ännu tråkigare valde jag det som nog skulle roa mig mest - att spela kort med mormor.
Medan vi satt oss igenom ett parti finns i sjön eller något liknande så frågade jag mormor hur det kommer sig att det inte finns något att göra på långfredagen. Hon svarade mig att det hade något att göra med nån kille som hette Jesus, fast jag fick naturligtvis ett mycket längre svar av henne än det jag just skrivit, och att alla skulle vara hemma och tänka på honom just den här dagen och att det ansågs som syndigt att arbeta på just långfredagen. Men hon sa också att om jag tyckte att jag hade tråkigt så skulle jag bara varit med när hon var liten. Då hade jag fått se på tråkigt!
När mormor och hennes bror var små såg världen mycket annorlunda ut jämfört med hur den gör idag; Tyskland hade precis förlorat ett stort krig, halva Europa låg i ruiner, Chrustjovs sko hade ännu inte bankats mot någon bänk i FN och den allmänna känsla av medlidande för våra utsatta grannländer och den lättade känslan av att tillhöra ett land som Sverige som faktiskt, tack vare sina smärre uppoffringar, klarat sig oskadda genom kriget fick hela nationen att förbrödras. En sak kunde de ju alla förenas genom: en tro på en man vid namn Jesus. Det var därför de flesta gjorde så lite som möjligt och tvingade sina barn att ha så tråkigt som möjligt under just den här dagen - en gång varje år. Mormors föräldrar var så och Per Ahlmarks föräldrar var antagligen det också. Det var till och med så viktigt att bara lyssna på kyrkomässan och ägna sig åt bibelstudier så att när mormor och hennes bror en långfredag suttit och spelat kort med sin far hade han mumlat, nästan som i smyg, och sagt att: "Det här berättar vi inte för nån." med skam i rösten. Så om jag tyckte att jag hade tråkigt så skulle jag bara veeeeta hur tråkigt hon hade haft när hon växte upp. Själv tyckte jag fortfarande att dagen var superlång och jättetrist men vi spelade upp vårt parti och jag tittade väl på någon videofilm för sjuttiofjärde gången i rad. Det faktum att jag visste att mormor minsann hade haft det ännu kärvare än mig just den här dagen när hon var i min ålder gladde jag mig faktiskt inte alls åt.
Nuförtiden är vårt avlånga land ett av världens mest sekulariserade samhällen; vi lever i en annan tidsålder och religion och tro är för många en privatsak, även om alla inte har insett att det är bättre att leva så. Och i den mån affärer och kiosker är stängda idag för att fira Jesus kan jag lova att det finns minst lika många kiosker och affärer med ägare med andra religiösa värderingar än den kristna som har öppet - kanske lite extra länge dessutom. Den fredag som för ett par år sedan aldrig riktigt ville ta slut är nu som vilken vanlig söndag som helst - fast med lite röd text i almanackan. Långfredagen har blivit kortfredag precis som vilken annan fredag som helst. Och den där Jesus har nog flugit iväg till Blåkulla redan skulle jag tro...
En påsk när jag var liten så satt jag och hade jättetråkigt. Det var långfredag och allt var stängt, alla mina serietidningar var utlästa och på tv:n visades det bara en massa svart-vita filmer så läget kändes verkligen hopplöst tyckte jag. Jag kände att jag ville göra något och eftersom alla mina andra alternativ verkade ännu tråkigare valde jag det som nog skulle roa mig mest - att spela kort med mormor.
Medan vi satt oss igenom ett parti finns i sjön eller något liknande så frågade jag mormor hur det kommer sig att det inte finns något att göra på långfredagen. Hon svarade mig att det hade något att göra med nån kille som hette Jesus, fast jag fick naturligtvis ett mycket längre svar av henne än det jag just skrivit, och att alla skulle vara hemma och tänka på honom just den här dagen och att det ansågs som syndigt att arbeta på just långfredagen. Men hon sa också att om jag tyckte att jag hade tråkigt så skulle jag bara varit med när hon var liten. Då hade jag fått se på tråkigt!
När mormor och hennes bror var små såg världen mycket annorlunda ut jämfört med hur den gör idag; Tyskland hade precis förlorat ett stort krig, halva Europa låg i ruiner, Chrustjovs sko hade ännu inte bankats mot någon bänk i FN och den allmänna känsla av medlidande för våra utsatta grannländer och den lättade känslan av att tillhöra ett land som Sverige som faktiskt, tack vare sina smärre uppoffringar, klarat sig oskadda genom kriget fick hela nationen att förbrödras. En sak kunde de ju alla förenas genom: en tro på en man vid namn Jesus. Det var därför de flesta gjorde så lite som möjligt och tvingade sina barn att ha så tråkigt som möjligt under just den här dagen - en gång varje år. Mormors föräldrar var så och Per Ahlmarks föräldrar var antagligen det också. Det var till och med så viktigt att bara lyssna på kyrkomässan och ägna sig åt bibelstudier så att när mormor och hennes bror en långfredag suttit och spelat kort med sin far hade han mumlat, nästan som i smyg, och sagt att: "Det här berättar vi inte för nån." med skam i rösten. Så om jag tyckte att jag hade tråkigt så skulle jag bara veeeeta hur tråkigt hon hade haft när hon växte upp. Själv tyckte jag fortfarande att dagen var superlång och jättetrist men vi spelade upp vårt parti och jag tittade väl på någon videofilm för sjuttiofjärde gången i rad. Det faktum att jag visste att mormor minsann hade haft det ännu kärvare än mig just den här dagen när hon var i min ålder gladde jag mig faktiskt inte alls åt.
Nuförtiden är vårt avlånga land ett av världens mest sekulariserade samhällen; vi lever i en annan tidsålder och religion och tro är för många en privatsak, även om alla inte har insett att det är bättre att leva så. Och i den mån affärer och kiosker är stängda idag för att fira Jesus kan jag lova att det finns minst lika många kiosker och affärer med ägare med andra religiösa värderingar än den kristna som har öppet - kanske lite extra länge dessutom. Den fredag som för ett par år sedan aldrig riktigt ville ta slut är nu som vilken vanlig söndag som helst - fast med lite röd text i almanackan. Långfredagen har blivit kortfredag precis som vilken annan fredag som helst. Och den där Jesus har nog flugit iväg till Blåkulla redan skulle jag tro...
Marsmänniskor och Venusianer...
...Jag förstår inte hur jag lyckas men på något sätt så har jag en magisk förmåga att förmedla en massa saker som jag själv inte förstod att jag diskuterade (s.k. meta-budskap) förrän dessa budskap når den mottagare som jag för tillfället pratar med. Av någon underlig anledning pekar mina egna fallstudier på att kvinnor i större utsträckning oftast är bättre än män på att läsa dessa underliggande meningar som man (tydligen) säger utan att behöva säga dem själv.
Många är de kvinnor som på direkten kopplar att påståenden som "En sån där tröja tror jag att du också skulle klä i..." naturligtvis betyder att alla andra kläder i deras garderober är gamla trasor och att man tycker att de ser ut som bagladys i nuläget. Och visst är det klart att man tycker det. Visst önskar man såklart att de skulle proppa sig fulla med botox, silikon, collagen och andra tillsatser eftersom det ju är dessa attribut som gör en till den människa man är idag. Och naturligtvis är det så.
Många är de kvinnor som på direkten kopplar att påståenden som "En sån där tröja tror jag att du också skulle klä i..." naturligtvis betyder att alla andra kläder i deras garderober är gamla trasor och att man tycker att de ser ut som bagladys i nuläget. Och visst är det klart att man tycker det. Visst önskar man såklart att de skulle proppa sig fulla med botox, silikon, collagen och andra tillsatser eftersom det ju är dessa attribut som gör en till den människa man är idag. Och naturligtvis är det så.
Jag kanske är ett UFO i alla fall?
Jag menar, visst vill väl alla tillhöra Stureplansmaffian och supa skallen i bitar med nya snygga människor varje dag i veckan, träffa andra som har det där "lilla extra" på communitys som beautifulpeople.se och ständigt och jämt få den där bekräftelsen man får genom att vara den hetaste och ballaste personen i rummet varje gång, liksom? Är det inte så? Eller är det bara så att jag har en förmåga att uttrycka mig klumpigt så att jag lämnar utrymme för att det jag säger ska kunna misstolkas när jag pratar med folk? Kan det helt enkelt vara så att jag inte menar att förmedla dessa meta-budskap men att de ändå dyker upp utan att jag vill det? Jag kanske måste köpa Män är från Mars - Kvinnor är från Venus i alla fall?
(Bara för att undvika att jag misstolkas igen så vill jag klargöra att den här texten faktiskt är tänkt att vara en ursäkt - om än kanske en lite udda sådan - och att den inte är skriven för att vara ett påhopp på dig av något slag; särskilt inte idag på den internationella kvinnodagen.)
Jag hatar att tvätta...
...Jag är så förbannat trött på att behöva springa upp och ner i porten stup i ett med en massa blå IKEA-påsar med kalsonger och strumpor. Det enda sättet för mig att sluta hata att tvätta vore väl eventuellt om vi hade en tvättmaskin och en torktumlare i lägenheten, men då har vi fortfarande kvar problemet med att sortera tvätten i olika högar för olika färger och olika ömtålighet.
Jag orkade inte fota vår tvätthög så den här bilden är
snodd från någon tjejs blogg som jag inte orkar länka till
snodd från någon tjejs blogg som jag inte orkar länka till
Jag och Älskling (mest Älskling) har kläder (läs t-shirts) som man nästan tror är gjorda av papier-maché om man ska lita på vad tvättrådslappen säger eftersom man är tvungen att vara ytte-pytte-super-jätteförsiktig när man tvättar dem - och nio gånger av tio måste skiten dessutom tvättas separat så att det man tvättar inte ska färga av sig på de andra kläderna. Men helvetesresan slutar inte här som du snart förstår.
Om man nu mot förmodan orkar sig igenom den där förbannade sorteringsfasen har man hamnat i ett annat slags limbo eftersom man nu är tvungen att dosera tvättmedel och sköljmedel. Tvättmedlet är ju inte så värst krångligt - en skopa per maskin ungefär brukar funka - det krångliga är när man ska dosera sköljmedel. Beroende på hur många kilo tvätt man tänkt tvätta samt hur hårt(!) vatten som rinner i maskinen ska man dosera sköljmedlet och har man i för lite blir tvätten stel och obekväm att ha på sig och om man har i för mycket så stinker man damparfym, det kliar i vissa fall och dessutom går slisket åt mycket fortare. Om du kan förklara för mig hur fan jag ska ta reda på hur hårt mitt vatten i tvättstugan är kan du ju gärna få det gjort i ett mail eller i en kommentar så att jag en gång för alla lär mig denna konst som verkar vara en bättre bevarad hemlighet än Illuminatis hemliga handslag. Men, men...
Har man lyckats komma såhär långt förtjänar man beröm, oavsett hur fortsättningen går, för nu har man klarat de krångligaste momenten (plus att man antagligen har sprungit som en idiot upp och ner i trappan hela eftermiddagen.) Nu är du nästan klar...Trodde du ja! Har man kommit hit så är det nämligen dags att sätta sig ner och sortera skiten igen. Du måste nämligen vara säker på att du inte torktumlar saker som måste hängas upp på tork eftersom din nya snygga tröja lätt kan bli en dockaccessoar att ge till lillasyster om du inte ser upp. Dessutom måste du sortera tvätten som ska tumlas i olika högar beroende på vilken värme som tvätten ska torkas på. Ännu mer jobb alltså.
När man väl är klar med detta kan man så äntligen gå upp och vänta på att skiten ska torka. Kläder har en förmåga att misslyckas med att hinna göra det innan ens egen tvättid är slut så har man otur kan man vara tvungen att drapera hela lägenheten med fuktiga underkläder, skjortor, jeans, blusar och t-shirts. Alternativet (att låta sakerna hänga kvar tills de torkat och sedan få en granne som tittar på en som om man vore Judas - alternativt råka ut för en s.k. "lappuppsättare" - d.v.s. en person, oftast en 40+:are, som sätter upp arga lappar i stil med "Du som flyttade möbler och spikade upp tavlor klockan fyra i morse - vi vill ha hörselskydd..." el. dyl.) känns oftast inte särskilt lockande så det brukar ändå sluta med att man julpyntat lägenheten med trosor, kalsonger och strumpor i slutändan. Men du är fortfarande inte klar.
När så skiten torkat är det dags att vika tvätt. Är man född 1980 eller tidigare hör strykning av vissa klädesplagg samt bordsdukar och annat tjafs också hit. Vi får heller inte glömma helvetet med att sortera strumporna, eftersom strumpor ju brukar ha en magisk förmåga att sugas in i det parallella universum där de gröna strumpätarna bor så att man ändå får stå där med en vit och en beige socka. Huruvida dessa strumpätande varelser faktiskt är gröna eller inte kan vi tvista om i all evighet, men faktum är att kräken, oavsett färg, livnär sig på borttappade strumpor som de lyckas stjäla ur tvättmaskinen varje gång du inte är där och vaktar själv. Men sen kommer vi till det absolut bästa med att tvätta. För när man vikt (och strukit om man är 70-talist eller äldre) sin tvätt, lagt ner den i lådor och stoppat in lakanen i ett skåp så är man faktiskt klar. Om du lyckas ta dig hela vägen hit genom att använda en allmän tvättstuga så förtjänar du all heder och kan med gott samvete ta och unna dig en liten whiskey, en öl eller någon annan alkoholhaltig dryck om du så önskar. Du har med största sannolikhet verkligen förtjänat den drickan.
Om man nu mot förmodan orkar sig igenom den där förbannade sorteringsfasen har man hamnat i ett annat slags limbo eftersom man nu är tvungen att dosera tvättmedel och sköljmedel. Tvättmedlet är ju inte så värst krångligt - en skopa per maskin ungefär brukar funka - det krångliga är när man ska dosera sköljmedel. Beroende på hur många kilo tvätt man tänkt tvätta samt hur hårt(!) vatten som rinner i maskinen ska man dosera sköljmedlet och har man i för lite blir tvätten stel och obekväm att ha på sig och om man har i för mycket så stinker man damparfym, det kliar i vissa fall och dessutom går slisket åt mycket fortare. Om du kan förklara för mig hur fan jag ska ta reda på hur hårt mitt vatten i tvättstugan är kan du ju gärna få det gjort i ett mail eller i en kommentar så att jag en gång för alla lär mig denna konst som verkar vara en bättre bevarad hemlighet än Illuminatis hemliga handslag. Men, men...
Har man lyckats komma såhär långt förtjänar man beröm, oavsett hur fortsättningen går, för nu har man klarat de krångligaste momenten (plus att man antagligen har sprungit som en idiot upp och ner i trappan hela eftermiddagen.) Nu är du nästan klar...Trodde du ja! Har man kommit hit så är det nämligen dags att sätta sig ner och sortera skiten igen. Du måste nämligen vara säker på att du inte torktumlar saker som måste hängas upp på tork eftersom din nya snygga tröja lätt kan bli en dockaccessoar att ge till lillasyster om du inte ser upp. Dessutom måste du sortera tvätten som ska tumlas i olika högar beroende på vilken värme som tvätten ska torkas på. Ännu mer jobb alltså.
När man väl är klar med detta kan man så äntligen gå upp och vänta på att skiten ska torka. Kläder har en förmåga att misslyckas med att hinna göra det innan ens egen tvättid är slut så har man otur kan man vara tvungen att drapera hela lägenheten med fuktiga underkläder, skjortor, jeans, blusar och t-shirts. Alternativet (att låta sakerna hänga kvar tills de torkat och sedan få en granne som tittar på en som om man vore Judas - alternativt råka ut för en s.k. "lappuppsättare" - d.v.s. en person, oftast en 40+:are, som sätter upp arga lappar i stil med "Du som flyttade möbler och spikade upp tavlor klockan fyra i morse - vi vill ha hörselskydd..." el. dyl.) känns oftast inte särskilt lockande så det brukar ändå sluta med att man julpyntat lägenheten med trosor, kalsonger och strumpor i slutändan. Men du är fortfarande inte klar.
När så skiten torkat är det dags att vika tvätt. Är man född 1980 eller tidigare hör strykning av vissa klädesplagg samt bordsdukar och annat tjafs också hit. Vi får heller inte glömma helvetet med att sortera strumporna, eftersom strumpor ju brukar ha en magisk förmåga att sugas in i det parallella universum där de gröna strumpätarna bor så att man ändå får stå där med en vit och en beige socka. Huruvida dessa strumpätande varelser faktiskt är gröna eller inte kan vi tvista om i all evighet, men faktum är att kräken, oavsett färg, livnär sig på borttappade strumpor som de lyckas stjäla ur tvättmaskinen varje gång du inte är där och vaktar själv. Men sen kommer vi till det absolut bästa med att tvätta. För när man vikt (och strukit om man är 70-talist eller äldre) sin tvätt, lagt ner den i lådor och stoppat in lakanen i ett skåp så är man faktiskt klar. Om du lyckas ta dig hela vägen hit genom att använda en allmän tvättstuga så förtjänar du all heder och kan med gott samvete ta och unna dig en liten whiskey, en öl eller någon annan alkoholhaltig dryck om du så önskar. Du har med största sannolikhet verkligen förtjänat den drickan.
Alltså det vore ju bra...
...Om man kunde somna i lite tid för en gångs skull, men det kan man väl inte hoppas på, eller?
Jag har köpt en såndär liten ögonmask som jag sätter på mig för att stänga ute allt överflödigt ljus som kan tänkas störa min skönhetssömn och jag brukar inte ha något ljud i bakgrunden - möjligtvis lite, lite, lite lugn musik på vääääldigt låg volym. Ändå tycks det vara väldigt svårt för mig att bara stänga av hjärnan, trots att jag kan känna andetagen som Älskling tar där hon ligger bredvid mig och snusar, lugn som en bebis.
Jag har alltid haft problem med att sova, tror jag. I alla fall sen jag gick i mellanstadiet på Matteusskolan i Norrköping. Jag kan bara minnas ett fåtal gånger då jag faktiskt kom i tid till skolan, men det berodde väl inte enbart på sömnbrist. Jag hade ju inga problem med att sova när jag var i skolan.
Jag minns att jag alltid spelade sjuk för att slippa gå till skolan. Det kan inte vara lätt att vara 12 år gammal och vara förkyld tre veckor per månad egentligen, men det kändes ändå inte någon som att någon reagerade.
Jag hatade att gå till skolan och det har jag fått äta upp rejält i efterhand; nu i höst på komvux till exmpel, men trots att det fanns vuxna runtomkring så var det ändå ingen av dem som hjälpte mig att styra upp min tillvaro och att reda ut mina problem. Jag fortsatte att vara den där konstiga pojken som luktade kattkiss och hade strumpor med olika färg på sina fötter och jag fortsatte att ställa till ofog. Jag hatade verkligen mina klasskamrater. Och de hatade mig.
Den första gången som jag verkligen känt att jag var nöjd och trivdes med att plugga var i våras när jag började på komvux. Där var det en annan mentalitet på något sätt och trots att jag inte alltid gjorde mina läxor så kändes lektionerna ändå mer meningsfulla än de gjort på gymnasiet.
Jag var verkligen inte någon plugghäst i skolan, men jag har alltid älskat att läsa. Jag älskar att vara fullpackad med en massa oanvändbar trivia som mer skulle passa en tävlande i Jeopardy än en 22-åring och jag har alltid älskat att lära mig saker. Jag skulle dock vilja påstå att jag är väldigt autonom i mitt lärande och att jag alltid varit det. Att kunna saker före alla andra och att kunna visa det för lärarna blev en strategi för att överleva i skolan. Men det var inte bara bra.
Problemet med autonomi är att man ganska fort, åtminstone i mitt fall, lär sig att utveckla det som jag skulle vilja benämna som kritiskt tänkande och det är inte alltid av godo. Man får inga bra betyg av att ifrågasätta lärare eller att rätta deras stavfel. Jag tror att jag hade 90 poäng sammanlagt när jag slutade högstadiet. Godkänt i matte, VG i franska och MVG i svenska, engelska och musik. Jag hade tur som lyckades komma in på gymnasiet, även om jag gick ett estetiskt program.
Nej, min studietid har varit knagglig och skakig och det är inte förrän nu som jag känner att jag kommit på rätt köl. Men nu när jag gjort det känns fem år i Örebro inte längre som en avlägsen dröm. Vi flyttar i sommar och skolan börjar i höst.
Är det något jag har lärt mig av att vara klassrummets stökigaste elev så är det att låta mycket, synas mycket och framförallt att prata mycket, och det är det som jag tänker livnära mig på.
De närmaste fem åren ska jag läsa retorik och när jag är klar ska jag och Älskling ta över världen!
Det här skulle handla om sömn men istället gav jag dig en berättelse om min skoltid. Men har jag tur kanske jag kan sova lite bättre ikväll med vetskapen att du kanske känner igen dig i något av det jag skrivit. Och en tanke slog mig just.
Jag har köpt en såndär liten ögonmask som jag sätter på mig för att stänga ute allt överflödigt ljus som kan tänkas störa min skönhetssömn och jag brukar inte ha något ljud i bakgrunden - möjligtvis lite, lite, lite lugn musik på vääääldigt låg volym. Ändå tycks det vara väldigt svårt för mig att bara stänga av hjärnan, trots att jag kan känna andetagen som Älskling tar där hon ligger bredvid mig och snusar, lugn som en bebis.
Jag har alltid haft problem med att sova, tror jag. I alla fall sen jag gick i mellanstadiet på Matteusskolan i Norrköping. Jag kan bara minnas ett fåtal gånger då jag faktiskt kom i tid till skolan, men det berodde väl inte enbart på sömnbrist. Jag hade ju inga problem med att sova när jag var i skolan.
Jag minns att jag alltid spelade sjuk för att slippa gå till skolan. Det kan inte vara lätt att vara 12 år gammal och vara förkyld tre veckor per månad egentligen, men det kändes ändå inte någon som att någon reagerade.
Jag hatade att gå till skolan och det har jag fått äta upp rejält i efterhand; nu i höst på komvux till exmpel, men trots att det fanns vuxna runtomkring så var det ändå ingen av dem som hjälpte mig att styra upp min tillvaro och att reda ut mina problem. Jag fortsatte att vara den där konstiga pojken som luktade kattkiss och hade strumpor med olika färg på sina fötter och jag fortsatte att ställa till ofog. Jag hatade verkligen mina klasskamrater. Och de hatade mig.
Den första gången som jag verkligen känt att jag var nöjd och trivdes med att plugga var i våras när jag började på komvux. Där var det en annan mentalitet på något sätt och trots att jag inte alltid gjorde mina läxor så kändes lektionerna ändå mer meningsfulla än de gjort på gymnasiet.
Problemet med autonomi är att man ganska fort, åtminstone i mitt fall, lär sig att utveckla det som jag skulle vilja benämna som kritiskt tänkande och det är inte alltid av godo. Man får inga bra betyg av att ifrågasätta lärare eller att rätta deras stavfel. Jag tror att jag hade 90 poäng sammanlagt när jag slutade högstadiet. Godkänt i matte, VG i franska och MVG i svenska, engelska och musik. Jag hade tur som lyckades komma in på gymnasiet, även om jag gick ett estetiskt program.
Nej, min studietid har varit knagglig och skakig och det är inte förrän nu som jag känner att jag kommit på rätt köl. Men nu när jag gjort det känns fem år i Örebro inte längre som en avlägsen dröm. Vi flyttar i sommar och skolan börjar i höst.
Är det något jag har lärt mig av att vara klassrummets stökigaste elev så är det att låta mycket, synas mycket och framförallt att prata mycket, och det är det som jag tänker livnära mig på.
De närmaste fem åren ska jag läsa retorik och när jag är klar ska jag och Älskling ta över världen!
Det här skulle handla om sömn men istället gav jag dig en berättelse om min skoltid. Men har jag tur kanske jag kan sova lite bättre ikväll med vetskapen att du kanske känner igen dig i något av det jag skrivit. Och en tanke slog mig just.
Det kanske inte var jag som var onormal - det var kanske de andra som var alltför vanliga?
