Fjärde advent och hög nördighetsfaktor...
...Sjukt ovärd bloggpost på gång här.
Just nu ligger jag i soffan med datorn i knäet utan att egentligen få någonting gjort. Helgen börjar närma sig sitt slut och måndagsschemat påbjuder film- och bokanalys, så snart måste jag sätta mig och läsa igenom analysmetoden igen så jag har koll på det när jag och min kurskamrat sätter oss imorrn. Det får dock vänta en stund till.
Min adventsljusstake är inte tänd för tillfället, men har varit under dagen; imorrn ska jag även plocka fram min julkrubba. Det är lite roligt att jag uppvisar den här sortens traditionsbundenhet, men har man vuxit upp med adventsljus och sjungit om Lucia i kyrkans barnkör så har man väl indoktrinerats till det - så till den milda grad att till och med en kallhamrad ateist som jag kan finna adventsfirande rätt så mysigt.
Nu, käre läsare, är det dock dags att tala om någonting helt annat. Nämligen torrbolleri på högsta nivå.
När jag skrev min tenta kom jag att tänka på en sak: vad är höjden av nördighet? Ett möjligt svar som jag kom fram till var att höjden av nördighet skulle kunna vara när man (som jag gjorde) känner sig lite busig när man förklarar den abduktiva växelverkan som uppstår vid ett eklektiskt metodtillämpande i en analys med matlagning. Som allra busigast kände jag mig när jag jämförde en okontrollerad metodtillämpning med att blanda ketchup och glass - bara för att båda funkar var för sig gör kombinationen dem inte till en lysande mix. Att roas av metaforer - DET är nördigt.
Tentamensångest...
...Att skriva hemtenta kan nog vara bland det värsta som finns; ångesten som sköljer över en när man för första gången läser frågorna och inser hur smart man egentligen förväntats ha blivit under kursens gång kan vara nog så pressande för en svag liten individ som jag. Detta till trots, vill jag påstå att känslan av att sedan lyckas formulera svaren på frågorna och få ner dem på pränt vida överträffar den där negativa första förnimmelsen.
Idag har jag precis skrivit klart den här kursens tyngsta hemtenta, och för en gångs skull lämnat in den över fem timmar innan deadline (vanligtvis brukar mina inlämningar lämnas in kanske fem minuter innan, efter att först ha genomgått en enorm redigeringsprocess). Ändå känner jag mig väldigt nöjd.
Under den här terminen har jag verkligen insett att jag många gånger överproblematiserat mina uppgifter så till den milda grad att jag ofta inte bara besvarat frågan som ställts, utan även redogjort för (minst!) två andra svar som skulle kunna vara jämbördiga med, eller räknas som synonymer till det första. Den här gången bestämde jag mig för att inte gå i den fällan, utan stålsatte mig genom att besvara de ställda frågorna utifrån hur de var formulerad istället för det samt hur de också skulle ha kunnat formulerats. Det kändes som ett taktiskt smart utspel, och jag tror faktiskt att det kan komma att bli en användbar strategi framöver – om inte annat så för att bevara min personliga hälsa och kanske (Gud förbjude!) lämna lite tid över till andra nöjen än min nuvarande äta-skita-plugga-sova-rutin.
Om smurfar i allmänhet och Smurfan i synnerhet...
Inledning:
Syftet med denna bloggpost är att kasta ljus över historien om Smurfans tillkomst. Frågorna jag ställer mig är: vem är Smurfan, hur kom hon till, samt om Smurfan alltid har varit en smurf eller ej? Mitt analysobjekt är den skapelsemyt om Smurfan som går att återfinna i sin helhet på engelska Wikipedia, som på ett tydligt sätt beskriver hur Smurfan kom till. Det tillvägagångssätt som jag kommer använda mig av för att finna dessa svar är att
- ge ett kort narrativt referat av historien om Smurfans tillkomst
- tolka detta ur ett mytologiskt perspektiv
- sammanfatta mina resultat och komma med en kortare slutsats och diskussion
Jag lutar mig främst emot den hermeneutiska teoretiska grundramen som utgör grunden för all tolkning, men även mot existerande teorier kring hur mytologins användbarhet som metod (exempelvis av Hooker Rushing & Frentz, publicerade i Kuypers: 2009).
Jag kommer inledningsvis nu kortfattat att identifiera och redogöra för de tre tydligaste ikoniska tecken som kännetecknar en smurf, samt även tecken som särskiljer smurfan från övriga smurfar.
...De tre tydligaste indexikala tecken som visar läsaren att det är en smurf den betraktar är:
- den vita mössan
- den blå huden
- småvuxenheten
Tecken som är specifika för Smurfan är utöver de ovan nämnda tecknen:
- klänningen
- det långa håret
- brösten
Utifrån beskrivningarna av de nyss angivna tecknen kan vi dra slutsatsen att Smurfan är en smurf, men att denna tillhör ett annat kön än nyss ovan nämnda, då den även besitter de tre andra kännetecken jag nyss beskrev, vilket är någonting som den huvudsakliga populationen inom smurf-stammen inte gör. Vi kan härmed dra slutsatsen att Smurfan är en kvinna och att övrig smurfstam är av hankön.
Analys av Smurfans tillkomst:
På Wikipedia går det att läsa att:
Smurfette was magically created from clay by the Smurfs' enemy, Gargamel, so that she would use her charms to cause jealousy and competition among the Smurfs in order to cause their fall.
Smurfan är en, av Gargamel, tillverkad smurf; vars syfte med sin existens är att väcka åtrå och därigenom störta smurfarnas imperium.
Gargamel's plans didn't work well at first, as her appearance was flawed. He had designed her in such a way that she might be attractive to a sad and despicable person like himself, but to the Smurfs she looked like just a male Smurf but with long spiky black hair and a dress. She tried to be feminine and considerate, but was unattractive and proved to be more annoying than seductive.
Gargamels design håller inte måttet. Smurfan är inte vacker nog enligt de rådande sociala normer den homogena manliga stammen ställt upp, och måste därför förändra sitt utseende och beteende om hon ska kunna appellera till deras smurfiska känslor och väcka åtrå i dessa små blå mäns själar. Hon försöker på ett misslyckat sätt att göra detta, men misslyckas och väcker motvilja istället för sympati hos den manliga stammen.
Frustrated, the Smurfs got back at her by making her think that she had put on weight and was becoming fat, thus causing her to fall into a state of depression. Papa Smurf took pity on her and took her to his laboratory, where they locked themselves in for several days before emerging. Smurfette now had long, flowing blonde hair and an appealing character. This caused every Smurf of the village to fall in love with her.
Ingen annan smurf har tillgång till denna plats utan Gammelsmurfens tillåtelse. Vad som sker därinne är därför ett mysterium, men det som går att utläsa av myten är att det här sker någon slags transformation i Smurfans väsen. Från att ha beskrivits som en smurfoid med vissa kvinnliga attribut (klänningen och det långa håret) genomgår nu Smurfan här något slags metamorfos och kommer efter flera dagar ut som en ny, förbättrad version av sitt ursprungliga jag - ett slags Smurfan 1.1.
Mytiska drag i berättelsen:
I denna berättelse går det att utläsa tydliga kopplingar till skaparmyten, som är ett återkommande tema i alla religioner (Gilgamesh-eposet, Bibelns Exodus m.fl.). Det är även möjligt att dra kopplingar till den klassiska myten om faran med människans teknologiska framsteg som gör sig påmind i exempelvis Mary Shelley's klassiska berättelse om Frankensteins monster.
Slutsats och diskussion:
En medelmåttigt smurfologiskt bevandrad dilettant skulle nu kunna hävda att Gargamel inte alls är skaparen av Smurfan utan att hon är ett resultat av Gammelsmurfs genetiska manipulation, men faktum är att Smurfan redan innan hennes och Gammelsmurfs laboratoriesession besatt alla de smurfliga attributen: hon var liten, hennes hud var blå och hon hade en vit mössa. Utöver dessa attribut besatt hon även de indexikala tecken som vi identifierat som unika för kvinnliga smurfar: det långa håret, brösten och en klänning. Dessa tecken pekar alltså på att Smurfan redan innan första mötet med smurfstammen var en smurfoid med kvinnliga attribut. En uppmärksam läsare skulle istället komma till slutsatsen att Smurfan är skapad av Gargamel, men att hon genomgår en transformation och färdigutvecklas i Gammelsmurfs laboratorium. Det uppstår alltså ett slags synergieffekt mellan Gargamels skapelse och Gammelsmurfs raffinerande av denna kvinnliga smurfoid.
Det skulle gå att hävda att Smurfan, innan hennes långa dagar och nätter inåst i Gammelsmurfs laboratorium, endast var en smurfoid och att det inte är förrän efter att hon lämnar denna som hon är en smurf i ordets rätta bemärkelse. Detta är dock i viss mån självmotsägande i och med att vi dragit slutsatsen att Smurfan redan från början är något mer än endast en automaton smurfoid tack vare hennes förmåga att känna känslor. I denna fråga är det svårt att komma fram till en rimlig slutsats utan mer data.
Denna kortfattade analys väcker på många sätt fler frågor än den ställer svar. En fråga jag ställer mig är exempelvis vilka de bakomliggande faktorerna till Smurfans metamorfos var om hon trots allt var en autonom individ redan innan Gammelsmurfs ingrepp i laboratoriet? Vad var det egentligen som skedde under de dagar som Smurfan och Gammelsmurf spenderade i ensamhet? För att finna svar på dessa frågor krävs en mer ingående analys med fokus på hur den ideologiska övertygelse som delas av det smurfiska tankekollektivet påverkat smurfarnas agerande. Även en Burkiansk pentadanalys av texten skulle kunna vara användbar för att kasta ljus över dessa händelser. Dessa, samt övriga frågor, lämnar jag dock öppna till läsaren av denna bloggpost att besvara.
