...Om man kunde somna i lite tid för en gångs skull, men det kan man väl inte hoppas på, eller?

Jag har köpt en såndär liten ögonmask som jag sätter på mig för att stänga ute allt överflödigt ljus som kan tänkas störa min skönhetssömn och jag brukar inte ha något ljud i bakgrunden - möjligtvis lite, lite, lite lugn musik på vääääldigt låg volym. Ändå tycks det vara väldigt svårt för mig att bara stänga av hjärnan, trots att jag kan känna andetagen som Älskling tar där hon ligger bredvid mig och snusar, lugn som en bebis.

Jag har alltid haft problem med att sova, tror jag. I alla fall sen jag gick i mellanstadiet på Matteusskolan i Norrköping. Jag kan bara minnas ett fåtal gånger då jag faktiskt kom i tid till skolan, men det berodde väl inte enbart på sömnbrist. Jag hade ju inga problem med att sova när jag var i skolan.



Jag minns att jag alltid spelade sjuk för att slippa gå till skolan. Det kan inte vara lätt att vara 12 år gammal och vara förkyld tre veckor per månad egentligen, men det kändes ändå inte någon som att någon reagerade.

Jag hatade att gå till skolan och det har jag fått äta upp rejält i efterhand; nu i höst på komvux till exmpel, men trots att det fanns vuxna runtomkring så var det ändå ingen av dem som hjälpte mig att styra upp min tillvaro och att reda ut mina problem. Jag fortsatte att vara den där konstiga pojken som luktade kattkiss och hade strumpor med olika färg på sina fötter och jag fortsatte att ställa till ofog. Jag hatade verkligen mina klasskamrater. Och de hatade mig.

Den första gången som jag verkligen känt att jag var nöjd och trivdes med att plugga var i våras när jag började på komvux. Där var det en annan mentalitet på något sätt och trots att jag inte alltid gjorde mina läxor så kändes lektionerna ändå mer meningsfulla än de gjort på gymnasiet.

Jag var verkligen inte någon plugghäst i skolan, men jag har alltid älskat att läsa. Jag älskar att vara fullpackad med en massa oanvändbar trivia som mer skulle passa en tävlande i Jeopardy än en 22-åring och jag har alltid älskat att lära mig saker. Jag skulle dock vilja påstå att jag är väldigt autonom i mitt lärande och att jag alltid varit det. Att kunna saker före alla andra och att kunna visa det för lärarna blev en strategi för att överleva i skolan. Men det var inte bara bra.

Problemet med autonomi är att man ganska fort, åtminstone i mitt fall, lär sig att utveckla det som jag skulle vilja benämna som kritiskt tänkande och det är inte alltid av godo. Man får inga bra betyg av att ifrågasätta lärare eller att rätta deras stavfel. Jag tror att jag hade 90 poäng sammanlagt när jag slutade högstadiet. Godkänt i matte, VG i franska och MVG i svenska, engelska och musik. Jag hade tur som lyckades komma in på gymnasiet, även om jag gick ett estetiskt program.

Nej, min studietid har varit knagglig och skakig och det är inte förrän nu som jag känner att jag kommit på rätt köl. Men nu när jag gjort det känns fem år i Örebro inte längre som en avlägsen dröm. Vi flyttar i sommar och skolan börjar i höst.

Är det något jag har lärt mig av att vara klassrummets stökigaste elev så är det att låta mycket, synas mycket och framförallt att prata mycket, och det är det som jag tänker livnära mig på.

De närmaste fem åren ska jag läsa retorik och när jag är klar ska jag och Älskling ta över världen!

Det här skulle handla om sömn men istället gav jag dig en berättelse om min skoltid. Men har jag tur kanske jag kan sova lite bättre ikväll med vetskapen att du kanske känner igen dig i något av det jag skrivit. Och en tanke slog mig just.