...Om en timme ska jag, Älskling, Arwen och Spiken bege oss till Älsklings morbror och hans familj för att återigen frossa i fantastiskt god mat (om jag känner min kära svärfamilj rätt). Jag hoppas personligen på att min kära rarings goa' morfar ska ta med sig sin janssons frestelse, vida berömd i hela vårt avlånga land, så att jag får stoppa några gafflar av den i munnen idag. Jag är torsk på janssons frestelse, ja, man skulle kunna säga att vi har ett speciellt intimt förhållande, Jansson och jag.


När jag var barn förstod jag mig inte på varför det nödvändigtvis skulle vara ansjovis i denna fantastiskt goda potatisgratäng - nu kan jag inte förstå hur någon skulle kunna kalla en gratäng utan ansjovis för något annat än just gratäng. Det är ansjovisen i gratängen som är frestelsen, och utan den skulle det bara vara Janssons gratäng - inget annat. Jag förstår att det var fiskspadet som gav rätten sin speciella smak och att fiskbitarna egentligen bara är en slags bonus, ja, ett slags grädde på moset om man fortfarande kan använda sig utav den plattityden utan att framstå som helt patetisk (jag inser att det är svårt, men om nån ska kunna göra det så är det väl jag?). Nej, Jansson och jag har en lång historia bakom oss, en historia som inte alltid varit helt angenäm; många gånger har jag utsatts för människor som på ett uppenbart sätt visat att de inte alls förstår vad Jansson strävade efter när han skapade denna fantastiska rätt. Potatisen har många gånger varit skivad, inte potatisstavar; den har saknat ströbröd vissa gånger (en lyx som jag dock kan leva utan om jag måste men bara om undantaget garanterar en, i övrigt felfri frestelse). Älsklings morfar är expert, men så har han ju haft ett par år på sig att öva också.

Ägg och sånt är ju också gott ibland, men får jag ingen jansson idag så blir jag lite ledsen i ögat - denna vickningsrätt hör ju trots allt inte bara julen till utan kan med fördel förtäras året runt. Förhoppningsvis även idag.