...Eftersom jag har varit så dålig på att skriva i bloggen tänkte jag försöka kompensera genom att sända live lite då och då från bambuser. Nu när de äntligen har godkänt appen till iPhone är det lättare än någonsin att leka The Truman Show för den som har lust. Om du tittar på höger sida precis under min byline-bild så ser du en spelare med min senaste live-sändning. Uppdateringar kommer att synas i flödet på fejsbok om du har mig som kompis också.

Eftersom jag har så smärtsamt tråkigt när jag diskar (jag ska ställa mig och diska igen så fort jag skrivit klart detta inlägg) så låter jag dig, min käre läsare få ta del av denna tristess.

Uppmärksamhetshora? Vem då?

...Uppsatsskrivandet som går som det går, disken som måste diskas, tvätten som måste tvättas och hundarna som måste rastas – många är de saker som gör mig stressad för tillfället.

Idag satt vi med uppsatsen från ≈11:00 till ≈19:00 det vill säga ungefär åtta (ÅTTA) timmar utan att komma fram till någonting alls. Det hade fan ta mig varit mer givande att titta på 2girls1cup i åtta timmar än att bara sitta och vara icke-produktiva.

Begravningen som jag ska på på onsdag kan läggas till stresslistan också. Jag vet inte ens om jag kan få ledigt från skolan, jag kommer missa min läkartid som jag haft inbokad sen flera veckor och de 300 kronor jag hade på sparkontot kommer att vara ett minne blott inom kort. Och jag kommer en gång för alla vara tvungen att erkänna för mig själv att gammelfarmor inte är med oss längre.

...Nu ligger jag här i soffan och saknar Älskling. Sen i eftermiddags är jag gräsänkling med två hundar och en galen katt att ta hand om.

Min Facebook-status lovade häromdagen halvt om halvt en intervju med Anders Hallberg, professor eremitus i ont-i-huvudusologi, men under eftermiddagen inkom det till bloggredaktionen ett flertal arga samtal från professorn, som uppgav att han kände sig felciterad. På grund av hot om stämning och snabb namedropping ("Silbersky", "Althin" "Wadstedt" mfl) känner jag mig tvungen att respektera professorns vilja och inte lägga upp intervjun, som tidigare utlovat. Istället får du hålla tillgodo med den här ypperligt vackra låten av Povel Ramel i en helt annan tappning än den vanliga.

The Gräsänkling Blues

...Men i det verkliga livet (AFK) rör sig saker kan jag lova. Bara nån vecka kvar till jul, även om det inte blir mycket till lov att tala om när man ska skriva A-uppsats i retorik med två kollegor. Ska redovisa en bildanalys i morgon. Det ska bli spännande.

Livet rullar på, även för en vir bonus som undertecknad. Och nu är det dags att lägga sig.

...Känns det tungt. När man vet att man inte kommer se den där personen som man älskat någon mer gång för att han eller hon inte finns längre kan man inte göra annat än att känna sorg. En person som betytt så mycket och sedan försvinner lämnar ett tomrum i en; en bit av ens hjärta som aldrig kommer att bli helt igen.

Även om man vet att det som skett var det bästa, eller minst sämsta, som kunde hända för just den personen, denna älskade människa, är det svårt att inte känna sorg inombords. Men som tur är får man vara ledsen, och förhoppningsvis finns det vänner runtomkring en som kan trösta.

Det känns tungt just nu. Men jag vet att det kommer kännas bättre igen.