...Nu har jag hämtat ut all kurslitteratur som jag beställt. Allt kom på posten idag. Jag har också lämnat tillbaka nyckeln till hundrastgården och Simons lägenhetsnycklar.

Jag lämnade in ett försäkringspapper till ÖBO så att jag ska slippa betala för deras skräpförsäkring (något som skulle gjorts för länge sen för att spara åtskilliga hundralappar). Jag passade också på att be om att få en ny namnskylt att sätta på brevlådan. Det är ju bara mitt namn som ska stå numera.

Jag tänkte sätta mig och plugga nu och när jag är klar med det ska jag nog ta och plocka in all tvätt. Jag har ju fortfarande ingen byrå, men jag har i gengäld stora garderober så det ska nog lösa sig. Sakerna får ju plats i alla fall.

Jag vet inte hur mycket en katt kan fälla päls men Ayla hårar nåt så förbannat. Måste nog dammsuga ikväll också.

Sen ska jag väl försöka få i mig något att äta också. Det har ju blivit lite si och så med det under de senaste veckorna (i gengäld har jag gått ner tre kilo, så inget ont som inte har något gott med sig).

Nej, nu är det dags att skrida till verket!

...Är inte saknad något förbannat konstigt egentligen? Man längtar efter någonting som man inte längre har hos sig trots att man inte skulle längta alls om man inte hade haft det från början...

Jag har börjat försöka att sätta min personliga prägel på lägenheten nu i alla fall. Faktiskt med hittills lyckat resultat. Jag har fållat gardiner själv och satt upp lampor och tavlor. Jag är faktiskt riktigt stolt över mig själv när det kommer till det.

Jag håller mig i fas i skolan än så länge. Har visserligen inte fått hem mina böcker ännu, men jag räknar med att de ska komma i morgon eller på onsdag. Jag kommer alltså inte ha några problem att hänga med i kursen.

Ayla har blivit lite kär i en svart filt som jag fick av mormor när hon var här, så hon ligger på den i soffan så fort hon får chansen. Jag har börjat att ha öppet in i sovrummet när jag inte är hemma istället för att bara stänga in henne i hallen och då brukar jag lägga in den där åt henne.

Jag har satt upp lägenhetens första tavla förresten. Den sitter på en liten yta mellan dörren till uteplatsen och sovrumsdörren som leder in i vardagsrummet. Bilden i den guldfärgade ramen föreställer en ritning av ett hus i Linköping som mormors farfar ritat. Han var tydligen arkitekt och byggnaden står fortfarande kvar där nere. Det är lite kul. Det tog en stund att komma på var jag skulle sätta den, men när jag väl fick upp den så insåg jag att det absolut måste vara den mest perfekta platsen att ha den på (Insåg just hur någon mycket mer omogen än jag lätt skulle kunna konnotera den meningen till trams (haha!). Själv skulle jag aldrig få för mig att dra sådana infantila associationer.).

Jag kommer lägga upp bilder när jag orkar få tummen ur och ta lite foton, men jag kan lova att lägenheten har fått sig en rejäl ansiktslyftning bara under de här få veckorna.

...Och ändå så saknar jag.

...Fråga mig inte hur läget är för, i ärlighetens namn känns det i stort sett lika värdelöst varje dag. Men just den här morgonen var kanske ännu lite mer värdelös än andra morgnar och därför har jag varit putt under större delen av förmiddagen.

Jag skulle ha varit på universitetet klockan 8:15 i morse. Jag vaknade 9:30. "Aj då!", säger du kanske nu, men jag funderade lite och kom fram till att jag tänkte försöka vända de här ständigt återkommande missödena som jag råkat ut för den senaste tiden till min fördel, så nu har jag letat fram bra saker i allt det värdelösa som denna dag erbjuder mig. Jag tänker såhär:

För det första så var seminariet antagligen inte något mer än en fördjupning av det som jag läste i den enda kursboken jag har fått tag i än så länge (har beställt resten så de är på väg) igår. Fördjupningar är jättebra, men jag kan klara mig utan dem om jag bara läst det som ska läsas inför dem. Och det är bra att ha gott minne. Det är en fördel när tentorna och muntorna kommer senare under terminen.

För det andra så ger det här mig mer tid att städa innan Mormor kommer i morgon. Jag hade i och för sig bara tänkt att dammsuga, diska och plocka ner tvätten, men nu har jag tid att moppa golven också. Om jag orkar det vill säga. Det är en fördel att (kanske till och med två) att jag får rent och att jag får en glad mormor som inte behöver sova med en gammal pizzakartong på golvet (nu måste jag förtydliga eftersom det var en metafor - det finns ingen pizzakartong i lägenheten).

Eftersom jag sovit extra dåligt de senaste nätterna och både ätit för lite och fått i mig för lite vätska har jag vaknat med en skönt segdragen huvudvärk som inte verkar vilja ge med sig. Jag tror även att användandet av sömntabletterna jag tar kan tänkas påverka det här. Tänkte hursomhelst pilla i mig en värktablett och se om det hjälper. Och det är en fördel för Pfizer eller vilka det nu är som gör Ibumetin.

Jag tror att jag ska ta och göra mig lite frukost. Eller åtminstone en mugg kaffe eller två.

...Skulle man [läs: Anders] behöva välja en specifik låt som var den enda låten man sedan fick gråta till under resten av sitt liv så skulle den här komma högt. Kanske på förstaplats till och med. Den skulle definitivt ligga på topp tre.

Jag vet faktiskt inte vilken låt jag skulle välja om jag var tvungen att välja bara en gråt-låt, men nog har Thunder Road en stadig medaljplats i min lista med potentiella kandidater. Man får gråta till The Boss. Det är tungt. Det är bräckligt. Det är vackert. Det är manligt. Det är kärlek.