Min sångröst är tyvärr inte längre vad den var när jag gick i gymnasiet. En röst som inte tränas regelbundet blir tyvärr trött med tiden och det var nu flera år sen jag var som mest aktiv i mitt musicerande.

Det kan måhända framstå som lite sorgligt att föreställa sig – jag skulle ju bli rockstjärna; vi skulle ju bli rockstjärnor allihop. Men livet blir inte alltid som man tänkt sig. Och saker kan också utvecklas till det bättre. Istället för att hanka mig fram som halvamatörstrubadur på sunkiga alkoholisthak à la Piccolo Mondo ("kan du spela nå't med Creedence, eller?") har jag funnit världens mest underbara livspartner som stöttar mig i vått och torrt och jag läser på en retorikutbildning som kommer ligga till grund för mitt framtida yrkesliv som kommunikatör eller vad det nu blir.

Jag har funnit mitt ljus i mitt liv; min älskade sambo är det finaste jag har och i hennes närhet känner jag mig som en rockstjärna – varje dag dessutom. Jag hoppas att du som läser också hittar en sån speciell person.