Om att leva med bipolär sjukdom...

...I december 2005 drabbades jag av min första mani. Jag blev så pass dålig att jag tvingades att läggas in på sjukhus under en kortare period och sedan sjukskrivas under den följande våren. Det tog hårt på min självkänsla att bli (och att vara) sjukskriven. Det jag sjukskrevs för var bipolär sjukdom, en sjukdom som man bär med sig hela livet.


Att leva med en sjukdom som man inte kan förlika sig med är ohållbart i längden. Därför väljer jag nu att outa mig själv och skriver detta blogginlägg. Dels för att andra kanske känner igen sig i det jag skriver, men kanske främst för att hjälpa er som inte förstår er på den här sjukdomen att förstå. Det är tungt att skriva om min sjukdom, men ni måste tro mig när jag säger att det är ännu tyngre att tvingas leva med den.


Att leva med bipolär sjukdom är som att leva i en konstant emotionell berg och dalbana. Vissa gånger är uppförsbacken väldigt hög och då kan vägen upp för den sluttande uppförsbacken vara väldigt lång och gå väldigt långsamt. Men efter uppförsbacken gör sjukdomen att man ramlar nedåt - och det kan gå fort. Ibland åker man i loopar och turbulensen kan vara enorm.


I min egen sjukdomsbild existerar både maniska episoder och depressiva perioder. Det ena följer på det andra. Både depressionerna, men främst manierna, inträffar oftast i pressande situationer. Vissa platser (exempelvis sjukhusmiljöer) stressar mig, ger mig ångest och får mig att må otroligt dåligt.


När diagnosen ställdes trodde jag inte på den. Läkarna hade (enligt mig) inte tagit sig tillräckligt med tid för att kunna ställa den sortens diagnos, en diagnos som jag trodde skulle förstöra mitt liv för gott. Nu vet jag att det inte stämmer, men livet med denna sjukdom har ändå varit en tung börda många gånger. Jag har inte valt att vara sjuk.



Jag har levt med min etikett i över fem år nu. Vissa gånger har diagnosen varit en för stor del av mig då jag periodvis har definierat mig själv utifrån min sjukdom. Det ska man inte göra och det gör jag inte längre. Jag har slutat skämmas. Jag är inte en sjukdom; jag är mer än bara en diagnos på en papperslapp.


Say it Forward...

Denna text är ett rörande inlägg om bipolär sjukdom som jag hämtat från ett amerikanskt forum och tagit mig tid att översätta.

Say it Forward!

Ta dig tid idag att utbilda någon om bipolär sjukdom. Om varje person som läser detta bara tar fem minuter att dela detta med någon annan skulle tiotusentals personer få en större förståelse för denna allvarliga, kroniska sjukdom. Du kan vara den som gör skillnad i någons liv - genom att minska stigma med hjälp av utbildning - livet kommer bli lättare för dem som ensamma tvingas kämpa dagligen. Gör en god gärning för någon – "Say it Forward" - och dina ord kommer lyfta och röra någon annan på ett sätt som du inte kan föreställa dig.


Här är fem punkter att dela med andra:

1. Mentala sjukdomar är precis som alla andra sjukdomar, de råkar bara påverka hjärnan. Det är ingen skillnad mellan en mental sjukdom och diabetes, hjärtsjukdomar eller njursjukdomar - de råkar bara påverka olika organ i kroppen. Bipolär sjukdom, även känd som manodepressiv sjukdom, är en hjärnsjukdom som orsakar ovanliga skiftningar i en persons humör, energi och möjlighet att fungera. Skillnaden mellan de normala upp- och nedgångar som alla lever med jämfört med symtomen från bipolär sjukdom är allvarliga. De kan resultera i skadade relationer, dåligt presterande på jobb eller i skola, och till och med självmord.

2. Bipolär sjukdom går att behandla. Det finns hjälp! Med rätt medicinering, terapi och livsstil kan personer med bipolär sjukdom leva glada, produktiva liv. Utbildning och stöd finns, så att vi bättre kan förstå och stödja våra nära och kära.

3. Du känner minst en person med bipolär sjukdom, men vet kanske inte om det. Det finns uppskattningsvis sex miljoner amerikaner med bipolär sjukdom. Verkligheten är att globalt sett är det den sjätte ledande funktionsnedsättningen, orsaken till missat arbete, skadade relationer och isolation.

4. Bipolär sjukdom påverkar barn. Experter har enats om att bipolär sjukdom både kan påverka och påverkar barn, även om symptomen kan skilja sig diametralt från vuxnas. Det kan vara exceptionellt svårt för hela familjen, särskilt om den inte söker hjälp på grund av stigmatisering.

5. Stigmatisering skadar inte - det dödar. Många söker inte hjälp eller tar kontakt med sina vänner och familj, utan väljer istället att lida i tyshet. Eftersom hjärnan är det organ som påverkas påverkar symptomen uppträdande, förmåga att fatta beslut och humör. Detta skapar en idé om att en mentalsjukdom är ett karaktärsfel och att personen skulle kunna agera "normalt" om den bara ville. Denna diskriminering bidrar och uppräthåller det tragiska faktum att uppskattningsvis en av fem individer med bipolär sjukdom begår självmord.

Så snälla, ta ett par minuter idag och utbilda någon om bipolär sjukdom. Om den personen gör samma sak (och så vidare) tänk på vilken skillnad vi kan göra.

Korta tips vid hantering av människor med bipolär sjukdom

Hittade denna tänkvärda lista på ett forum för människor som liksom jag lever med bipolär sjukdom. Gör det enkelt för mig denna gång och publicerar den på originalspråk.

Dos and DONTs of  dealing with someone with bipolar disease

 

Do's and Don'ts for friends and family of people with bipolar. When someone is Bipolar, it is difficult for them, but also difficult for family and friends to know what to say and do. Below is a list of suggestions that I hope you will find helpful.

 

  • Do learn everything you can about this disorder. The more you know the better equipped you will be to know what to expect.
  • Don't ask me how I feel, unless you really want to know.
  • Do realize I am angry and frustrated with the disorder, NOT with you.
  • Do let me know you are available to help me when I ask. I'll be grateful.
  • Do understand why I cancel plans, sometimes at the last minute.
  • Do continue to invite me to all the activities. I never know from day to day or minute to minute how I will feel and just because I am not able to participate one day does not mean I won't be able to today.
  • Do feel that you have the right to ask about my doctor or therapist appointments...but DON'T ask me if I'm taking my medications if I'm legitimately upset about something.
  • Do continue to call me, even when I only seem to want a brief conversation.
  • Do send cards, notes, and other reminders of our friendship or relationship.
  • Do offer me lots of hugs, encouragement, and love, even when I seem to withdraw.
  • Don't tell me I look too good to be depressed. I may be really fighting here to stay above water.
  • Don't tell me you know how I feel. Each of us is different and two people with this disorder can feel totally different. Pain is a relative thing, this includes emotional pain. Do let me know that you understand or that you can relate to what I am saying.
  • Don't tell me about your Aunt  or the friend of a friend etc who is managing in spite of this disorder. We are not all the same and I am doing my best.
  • Don't tell me to "pull myself up by the boot straps", "snap out of it", "what have you got to be depressed about, you have so much to be grateful for", "there are a lot of people worse off than you", "happiness is a choice" or the likes. Believe me if I could "snap" my fingers and have this disorder be gone, don't you think I would have done that a long time ago? Don't you think I would "choose to be happy"?
  • Don't tell me not to worry, that everything will be alright or that this is just a passing phase...this is happening to me right NOW and things ARE NOT ALRIGHT!
  • Don't tell me about the latest fad cure. I want to be cured more than anything and if there is a legitimate cure out there, my personal doctor will let me know. Also don't call my doctor a quack and encourage me to throw out my medications.
  • Don't count me out. This could be the day that I'm ready to accept an invitation.
  • DON’T GIVE UP ON ME...PLEASE…


Vi skulle ju bli rockstjärnor...

Min sångröst är tyvärr inte längre vad den var när jag gick i gymnasiet. En röst som inte tränas regelbundet blir tyvärr trött med tiden och det var nu flera år sen jag var som mest aktiv i mitt musicerande.

En ung aspirerande rockstjärna...

Det kan måhända framstå som lite sorgligt att föreställa sig – jag skulle ju bli rockstjärna; vi skulle ju bli rockstjärnor allihop. Men livet blir inte alltid som man tänkt sig. Och saker kan också utvecklas till det bättre. Istället för att hanka mig fram som halvamatörstrubadur på sunkiga alkoholisthak à la Piccolo Mondo ("kan du spela nå't med Creedence, eller?") har jag funnit världens mest underbara livspartner som stöttar mig i vått och torrt och jag läser på en retorikutbildning som kommer ligga till grund för mitt framtida yrkesliv som kommunikatör eller vad det nu blir.

Jag har funnit mitt ljus i mitt liv; min älskade sambo är det finaste jag har och i hennes närhet känner jag mig som en rockstjärna – varje dag dessutom. Jag hoppas att du som läser också hittar en sån speciell person.

<3


Om att aldrig riktigt hinna med och om prinsessor...

...Jag har jämt något att göra. Alltid, alltid, alltid finns det något som ska göras, känns det som. Är det inte lektion så är det en läxa, och har jag inte det så har jag ett möte med någon. Kravhögen slutar aldrig att växa och ibland känns det som att den fått eget liv.

Saker måste fixas hemma; diskhögen börjar se oangenäm ut och jag misstänker att den snart får eget liv den med om jag inte gör något åt den. Räkningarna måste betalas, lägenheten måste dammsugas och jag har två inlämningsuppgifter i olika kurser som ska vara klara den här veckan. I kväll när jag kom hem från en snabbvisit hos Princess väninna fick jag en ny akutboende också, som nu kommer vistas i mitt vardagsrum på obestämd tid. Nu har jag alltså inte ens plats att gå runt och vara för stressad i min egen lägenhet under den närmsta tiden. Fast lite trevligt sällskap verkar det se ut som att jag kommer få och den lilla extra slanten i kassan som man får om man tar in någon klirrar bra hos en fattig student som jag.

En trygghet mitt i allting är att kunna slappna av tillsammans med Princess. Det känns skönt att veta att det finns en varm person som hon som muntrar upp mitt i all stress, all hemsk hets och i allt läxläsande. Hon lyckas alltid få en resignerad Mr. Prince att känna sig uppskattad och komma tillbaka på banan igen när han känner sig som mest uppgiven och det känns som att jorden gungar under fötterna på honom. Prinsessor som hon växer minsann inte på träd, det är ett som är säkert.

Det var en så skön känsla...

...när jag insåg
  • att jag nu inte längre behöver tänka ut nya strategier för att hantera bråken som jag visste skulle uppstå när jag väl kommer hem
  • att jag inte behöver anpassa mina tider efter någon annan än Ayla
  • att det är skönt att vara ensam ibland
  • att det var ovärt att idealisera henne
  • att hon inte är värd min energi
  • att hon inte är mitt problem längre
  • att jag borde lämnat det sjunkande skeppet för redan ett år sen
  • att det faktiskt kan vara kul att vara singel
och framförallt
  • att det är skönt att hon inte är en del av mitt liv längre
Jag mår så mycket bättre utan henne och det känns episkt att ha nått den insikten.

Dagens visdomsord...

..: Vissa människor borde nekas internetaccess. Detta avviker inte (så mycket) från mitt politiska ställningstagande som PiratPartist så länge jag själv får välja personerna själv.

Livet har sina goda stunder...

...Skypear med syster. Hon är fantastisk! :)

Världens bästa!

Det värsta...

...Är att veta hur speciell den här dagen är för, mig men att det bara är en vanlig söndag för dig.

"Vår" låt...

...Jag tror inte att "vår" låt varit så aktuell som nu.


Det är helt galet tyst här i lägenheten idag. Och kallt.


När någon som man älskar inte längre finns där...

...Känns det tungt. När man vet att man inte kommer se den där personen som man älskat någon mer gång för att han eller hon inte finns längre kan man inte göra annat än att känna sorg. En person som betytt så mycket och sedan försvinner lämnar ett tomrum i en; en bit av ens hjärta som aldrig kommer att bli helt igen.

Även om man vet att det som skett var det bästa, eller minst sämsta, som kunde hända för just den personen, denna älskade människa, är det svårt att inte känna sorg inombords. Men som tur är får man vara ledsen, och förhoppningsvis finns det vänner runtomkring en som kan trösta.

Det känns tungt just nu. Men jag vet att det kommer kännas bättre igen.

Inlägg 666...

...Detta är ett ondskefullt inlägg. Detta är nämligen mitt 666:e inlägg i bloggen. Ville bara skriva det.

-Vad ska du läsa i höst..?

...Är den ständiga frågan man får höra under nolleveckorna. Det kan vara ganska enerverande efter en sisådär 30 likadana frågor som alla får samma svar. -Jag ska läsa retorik. Vad ska du läsa själv? Därför tyckte jag att det vore kul att komma på ett lite annorlunda svar istället. När folk frågar mig vad jag ska läsa i höst så har jag (istället för att säga retorik) börjat svara att jag ska läsa Hypnotisören av Lars Kepler. Jag har nämligen hört att det ska vara sommarens "snackis".

De gånger jag lyckats tajma in det svaret har det faktiskt funkat riktigt bra. Tyvärr har alkoholen negativ inverkan på mitt korttidsminne så de gånger jag glömt bort mig har jag fått berätta efteråt att jag tänkt svara Kepler på den frågan. Det förtar dock lite av poängen att behöva förklara det, det tar liksom bort överraskningsmomentet och det blir inte lika roligt då.

Anledningarna till att det varit så dött här på bloggen är flera stycken; det har varit otroligt överväldigande att börja på ett helt nytt universitet, träffa en sisådär 15.000 nya människor samtidigt och känna igen kanske två av dessa och så har det så klart varit en hel del festa den här helgen. Nu i helgen var jag ensam med hundarna vilket också stal en hel del bloggtid från mig. Det viktigaste för min egen del har dock inte varit bloggen utan att jag har haft förbannat roligt.

Ett av alla numera kända ansikten som jag ska lära mig namnet på under de närmaste åren. Den här killen ska bli psykolog och känner en vän till från Arbis. Hans namn fastnade dock inte i mitt huvud igår, så just nu är han "bara" killen som känner Arbis-Jakob...

Nu i helgen har det varit helt galet roliga introduktionsfester både på fredagen och lördagen och det var även utebio ikväll för den som orkade ta sig dit. Jag var inte en av dem. Istället har jag gått och fejat här hemma; kurerat min bakfylleseghet genom att städa, diska och laga mat. Jag hann också att gå ut ungefär en timme med hundarna och att beställa kurslitteratur.

Är det något som vår sektion kan bra så är det att festa. Vår sektion, Kulinfo, är rätt så ny, så vi har inte så många overallare ännu. De få som vi har är dock helt galna och det skulle ta alldeles för lång tid att gå in på hur roliga och trevliga alla är om vi ska ta det individ för individ. Istället nöjer jag mig med att säga att hela min sektion verkar vara helt fantastisk och att jag är så sjuuuuuukt glad att få ha de här människorna runtomkring mig. Vi får se om jag säger samma sak om fem år, men jag tror faktiskt det. Kulinfo-generalen, Ronald, har tagit mig lite under sina vingar och har lovat att introducera mig för kårvärlden. Han läser förresten också på retorikprogrammet, så jag har nog en del att lära från honom i vilket fall som helst.

Nu blev det segt att skriva, så nu ska jag fortsätta med att beta av några kapitel i "sommarens snackis" istället...

...


Okänd terräng och en kort kärleksförklaring...

...Nu kommer det ett till sånt där tråkigt inlägg, Jenny, men jag tänker kompensera med en youtube-video så du inte känner att du läst allting förgäves.

Jag är rätt nöjd över att ha åstadkommit en hel del igår. Jag har nu ringt och sett till att det finns el i lägenheten från och med på måndag och jag såg till att adressändra och eftersända posten dit från och med då också. Från och med nästa vecka kommer jag att få min post skickad till nya lägenheten i min nya hemstad!!!

I övrigt så har jag tänkt att packa ner det mesta i porslinsväg idag så att vi inte behöver tänka på det när vi närmar oss slutet av den här veckan. Jag ska också försöka packa ner en del av böckerna från bokhyllan. Det är måååånga böcker att packa.

Jag är trött idag. Jag somnade nog inte så mycket senare än vanligt och gick nog upp vid ungefär samma tid som jag brukar, men jag var dum nog att ta ett sömnpiller för att kunna somna och om de inte får försvinna ordentligt ur kroppen innan man vaknar så brukar man bli lite seg tills de gör det. Att dricka kaffe hjälper till viss del, men det går ju bara att få i sig ett visst antal koppar på kort tid innan man börjar bli illamående. Jag tror att jag druckit lite väl mycket kaffe den här morgonen.

Det är lite konstigt det här med att flytta egentligen. Man bryter upp från en trygg plats man antagligen varit rotad på rätt länge, så är det i alla fall i vårt fall, för att lämna lämna den så att man kan komma till en ny plats man inte vet något om alls. Man lämnar tryggheten, eller i alla fall en otrygghet man känner till, för att kasta sig ut i någonting helt nytt.

Jag var inte direkt en flitig elev innan jag började på komvux för ett år sen, uder grundskolan såg jag till att få bra betyg i de kurser jag var intresserad av. Det vill säga språk och musik. Resten fick falla bakom under den tiden. Det blev för mycket med pressen att prestera bra samtidigt som man blev mobbad av i stort sett varenda person under låg- mellan- och högstadiet. Det var därför jag skolkade så mycket. Jag fejkade magsjuka så ofta under en period att mamma började fundera på om jag var bulimiker; jag h ade alltid en sjukdom som rättfärdigade mitt skolk.

På gymnasiet blev det bättre; det är inte lika många som mobbar en när man delar samma intressen, men det var fortfarande inte bra. Jag blev mobbad även på gymnasiet men jag mådde också dåligt även av andra anledningar än det. Jag var deperimerad och orkade helt enkelt inte sköta skolan då heller.

Det var först på
komvux som jag började tycka att det var kul att läsa på inför prov istället för att bara gå in i salen och förlita mig på min breda allmänbildning. Visst har det funkat att bara använda sig av den; jag har en bred kunskapsbank som jag bär med mig i bakhuvudet. Jag vet till och med att myggor hellre söker sig till någon som ätit banan än någon som inte gjort det och att Alfred Hitchcock inte hade någon navel. Det var även på komvux som jag träffade den lärare som motiverade mig att läsa vidare. Nu ska jag till och med börja vid samma lärosäte som hon själv studerade vid när hon skrev sin doktorsavhandling.

Vad jag försöker säga är att samtidigt som det känns otroligt roligt och spännande att göra något helt nytt och söka sig till något givande tillsammans med kvinnan jag vill dela mitt liv med så spänner det ändå i magen när jag tänker på det ibland. Tänk om det akademiska livet inte är något för mig? Tänk om jag drar på mig studielån på flera hundratusen bara för att inse att jag inte alls trivs? Tänk om jag inte får något jobb efter att jag avslutat studierna? Tänk om jag behöver hjälp med något när jag flyttat och alla som kan tänkas hjälpa till är minst en och en halv timme ifrån oss? Tänk om allting skiter sig?

Nu är jag faktiskt ganska övertygad om att allting kommer att gå utmärkt. Saker kommer kanske gå åt helvete eller kännas skit vissa gånger, men om man bara jobbar hårt kan man ta vilka motgångar som helst. Motgångar får en att växa som person och ger en nya erfarenheter som man kan använda sig av senare i livet, så man måste låta det skita sig ibland.

Det som kommer kännas trist är att lämna alla som betyder något här hemma bakom sig på sätt och vis. Även om man skypear, skriver på facebook eller msn eller mailar till varandra så kommer det inte att vara samma sak som att ha dessa människor omkring sig.

Här hemma kan
man gå ett halvår utan att träffa någon man bryr sig om men ändå känna sig trygg eftersom de då ändå bara är ett samtal bort. Därborta kan man inte spontanringa de vänner som bor kvar. Därborta måste man bestämma träffar i förväg och planera besök då man ska hälsa på dem eller ha dem som gäster. Därborta kan man inte spontanfika med Jenny, Adrian, Packe eller någon av de andra personer jag känner här i stan som betyder något för mig. Därborta står man lika ensam på sina vingliga ben som Bambi på den hala isen medan Örebro kommer att vara som Stampe - även om det bara är under den korta period som är kvar innan skolan och nollningen kommer igång. Det kommer att vara läskigt, men samtidigt helt underbart!

Vågar man inget så får man inget. Så ser livet ut. Har man entreprenörsandan i sig kastar man sig ut på okänt vatten ändå så länge magkänslan man får är bra. Man chansar. Och om det går åt helvete kan man alltid börja om från ruta ett. Det går alltid att komma tillbaka till ruta ett.

På måndag kommer
jag att vara örebroare. Även om jag kommer att bo kvar här till strax efter nästa helg kommer jag att få posten dit och vara skrivna där. Jag kommer att vara örebroare på besök i Norrköping.

Jag kommer inte att sakna den här staden; det har hänt alldeles för mycket här för att jag ska kunna känna mig sorgsen över att lämna Norrköping bakom mig. Mycket av det jobbiga med Norrköping överskuggar tyvärr det positiva och det kommer därför inte vara svårt att lämna staden bakom sig. Men det kommer vara svårt att lämna er - Mina vänner. Jag kommer att sakna mina älskade vänner mer än någon jävla pub, någon stadsmiljö eller bakgata i hela världen. Det är ni som betyder något som det kommer vara svårt att inte kunna vara nära längre... ...Er och Åbackarna. ;-)

Här kommer förresten
filmklippet jag lovade dig i början av det här inlägget, Jenny.


Arg, ledsen och besviken...

...Det är bra att få fram saker som man upplever som problematiska så att de inte går och gror i smyg. Så att inte irritationen växer hos den som uppfattar något som ett problem. Det är bra att diskutera problemen så att de kan redas upp. Så att man kan lägga dem bakom sig och gå vidare. Det är däremot fördjävligt att få höra att folk pratar bakom ryggen på en. Idag  fick jag reda på att det drabbat mig för första gången på riktigt länge. Och det kändes fördjävligt.

Att först vara tvungen att försvara sig inför den som fått höra saker som man påståtts ha sagt och sen få höra att någon påstår att man tycker si eller så och att de tycker si eller så om att man tycker si eller så känns inte bra. Det är inte ok.


Skvallerbytta bing-bong går i alla gårdar...

Det känns så otroligt småaktigt och barnsligt att få reda på att människor man trodde bra om beter sig på ett sätt som inte alls hör deras ålder till eller alls passar deras karaktär - särskilt när det rör sig om vuxna människor som borde kunna prata med varandra direkt istället för via budbärare. Istället för att man ska få reda på saker i efterhand av en oskyldig tredje part.

Jag har inte
för avsikt att redogöra för detta samtal mer i detalj, men för att använda ett modernt ord som florerat mycket i media den senaste tiden - jag känner mig kränkt. Jag är besviken och jag känner mig sviken.

Jag har blivit illa behandlad och jag förtjänar en ursäkt. Jag har ingen skyldighet att förklara för någon varför jag förtjänar den. Det är upp till den personen att förstå (eller att missförstå).

Det känns bara så förbannat illa att vissa personer man känner verkar glömma huvudet hemma när de är på semester...

Kvarvarande kurslitteratur för den som är intresserad...

...Efter att ha sålt naturkunskapsboken och den nyare religionsboken finns följande böcker kvar för försäljning:


(Saxat ur min Blocket-annons)

Ska du läsa på Komvux i höst? Har du ingen lust att bli rånad på akademibokhandeln? Då ska du titta hit!

Böckerna som säljs är i bra skick och säljes långt under marknadspris.

1. Marknadsplanen av Leif Andberg, Bengt Eliasson pris: 150:- (pris på Bokus 341:-)
ISBN 91-47-07741-7

2. Naturkunskap A pris: SÅLD!

3. Som man sår... pris: 200:- (pris på Bokus 363:-)
ISBN 91-27-61008-X

4. Relief pris: SÅLD!

5. Religionskunskap pris: 80:- (prisreferens saknas)
ISBN 91-21-10940-0 (inb)

6. C texter och övningar pris: 120:- (pris på Bokus 192:-)
ISBN 91-24-16737-1

7. Matematik 3000 pris: 100:- (pris på Bokus 143:-)
ISBN 91-27-51009-3

8. Matematik 4000 pris: 200:- (pris på Bokus 269:-)
ISBN 978-91-27-51163-7

9. Génial 1 (välanvänd) pris: 150:- (pris på Bokus 314:-)
ISBN 91-27-63603-8

10. Genial 2 pris: 280:- (pris på Bokus 351:-)
ISBN 91-27-63606-2

11. Progress Gold B pris: 250:- (pris på Bokus 360:-)
ISBN 91-44-03089-4 (inb)

12. Samling med alla Arn-böcker samt Häxornas försvarare av Jan Guillou paketpris: 75:- (pris på Bokus för Arn-serien 126:-, Häxornas försvarare 36:-)

13. Kassettkurs i japanska från Univerb pris: 25:- (prisreferens saknas)

Samtliga böcker säljes i befintligt skick; Génial 1 och Relief har blivit lätt fuktskadade och det finns en fläck i Naturkunskap A, i övrigt är alla böcker väl omhändertagna.

Guillou-pocketerna säljes som paket.

Hämtas i Norrköping, annars står köparen för frakt.

Hela annonsen från Blocket hittar du här. (Du är jättevälkommen att höra av dig via mail eller telefon om du är intresserad av någon av böckerna.)

Nu har jag hämtat ut nycklarna...

... Och ikväll har jag lagt upp lite bilder på min nya underbara lägenhet och några bilder från campus i Örebrofacebook. Om du inte har facebook går det bra att klicka här för att se bilderna. Det funkar även för dig som har det men inte är inloggad just nu.


Utsikten från mitt nya sovrum...

Nu har jag nog världens tröttaste valp här hemma...

...Idag har vi varit i rastgården i flera timmar. Oj vad trött hon är nu!

Det började med att jag och Arwen gick dit runt 12-snåret för att hon skulle få leka av sig lite; vi har kommit fram till att vi måste börja gå till rastgården varje morgon för att hon ska vara lite lugnare på kvällarna. Hon blev jätteglad av att få komma ut och springa lite och rusade runt i stora cirklar och tumlade fram under stor kalabalik. Det såg jättekul ut att se på.

Efter en stund kom en tjej förbi med en schäferhanne som hon fick busa lite med. Först var hon ganska blyg och rätt så reserverad, men efter en stund så lossnade det och de busade ganska bra tillsammans. Men det bästa kom när schäfer-kvinnan gått därifrån.

Medan jag var och köpte fika och fyllde på Arwens vattenflaska kom det en boxerhanne till rastgården och när jag kom tillbaka höll de på att busa för fulla muggar.

Nu ligger hon i en pöl av svett och dregel på golvet och flåsar, så hon kommer nog att sova riktigt gott ikväll. Och har vi tur så kommer boxerhannen dit imorrn igen med sin lill-husse...

Bilder på spektaklet
utlovas om en stund. Först måste jag hinna lägga över bilderna i datorn och klippa lite i det som vi filmade.

Tidigare inlägg
RSS 2.0