[OBS: Innan vi börjar vill jag bara berätta att jag har ännu fler bilder än de som finns här och att jag kommer att lägga upp fler så småningom. Jag har bland annat en fotosession med Bimmer och hans hund Cavelia som jag inte lagt upp och även fler bilder, både på grabbarna och på Fjällbacka.]

Det började med att vi pratades vid i förra veckan och bestämde att jag skulle åka ner och hälsa på. Jag och mina goda vänner som jag inte träffat på nästan två år skulle ses igen och ha det kul en hel helg. Och kul blev det. Lite obehagligt fram mot slutet, men det löste sig det också.

Jag hade inte sovit så mycket natten mellan torsdag och fredag. Det var då The King of Pop gick ur tiden och hela familjen här hemma var rätt så uppskakade och förvånade. Detta gjorde att vi inte sov så mycket den natten och när jag vaknade på morgonen så fick jag lite mer bråttom än vad jag hade väntat. Det i sin tur gjorde att jag kom ihåg att packa allting... Utom laddaren till min laptop.

Detta insåg jag dock inte förrän jag satt mig ner på bussen som skulle ta mig till Göteborg och i min frustration använde jag mig utav det trådlösa internet som Swebus varit så snälla och försett sina expressbussar med för att skriva till alla vänner jag kunde komma på i Bohuslän som skulle kunnas tänka ha en laddare till min macbook att låna ut. Resultatet: Fail.

Tydligen så finns det nästan inte någon i mina kretsar som vet hur en riktig dator ska vara, utan alla envisas istället med att köpa skräp-datorer på MediaMarkt för 2000-3000 kronor. Peter Antoine sätter bratwursten i halsen varje gång. Så billiga är dem och det är också den kvalitét man får på dem, men nog om det nu. Jag hittade alltså ingen laddare till min dator. Istället hamnade jag i samtal med ett hårdrocksgäng som också satt längst bak och snackade skit med dem under resten av resan. De var på väg ner till Metaltown så jag blev lite småsugen på att följa med. Vi får se till att åka på massa festivaler nästa år, Älskling och jag.

Väl i Göteborg träffade jag Malin som vi hade kommit överens om. Vi hann umgås i ungefär en kvart. Bussdjäveln var nämligen sen, så efter ett kort, men kärt återseende stod jag återigen ensam på en bussterminal och undrade vart jag skulle gå någonstans. Jag fick trixa en hel del för att hitta rätt; busschafförerna skickade mig runt till en tre olika bussar innan jag hamnade på bussen mot Uddevalla Torpterminal. Bussen avgick 16:15 och resan skulle ta en timme. Det tog ungefär en och en halv.

När jag väl kom fram till Torpterminalen hoppade jag av fort som bara fan och tittade mig omkring, orolig som jag var över att min skjuts skulle ha vänt istället för att vänta på mig. Jag hade nämligen inget mobilnummer att ringa på och meddela att vi blivit försenade. I tumultet som utbröt glömde jag min hatt på bussen och den befinner sig numera i Norge, antagligen på någon oslobos huvud. Naturligtvis hade jag rätt. De hade åkt.

Då jag inte kunde hitta mina kompisar någonstans beslöt jag mig för att gå in i köpcentrat eftersom jag hade hunnit bli rejält kissnödig under bussresan. Jag strosade in i gallerian och medan jag letade efter en toalett funderade jag på hur jag skulle gå tillväga för att få tag på grabbarna. Jag hittade tillslut en toalett och när jag kom ut därifrån ringde jag 118 700. Jackpot! Det fanns ett mobilnummer registrerat på Micke och den snälla tjejen på nummerupplysningen kopplade mig så gärna.

De var ungefär 30 minuter därifrån så när vi pratat klart gick jag in på Systembolaget som låg i anslutning till gallerian och köpte ett par öl att ta med mig, sen satte jag mig på en bänk med god översikt över området där bussarna gick och drack en av dem i sommarsolen medan jag väntade. Till slut kom då äntligen Micke och Bimmer fram och vi kunde åka därifrån. Ytterligare ett kärt återseende.

Micke och Bimmer är två såna där riktigt goda vänner till familjen som man alltid kan snacka med; de är såna personer som man kan vara ifrån i ett år, men när man ses igen så känns det som om det bara gått en vecka. Micke är dessutom min gamla psykopat psykoanalytiker och han och jag kan verkligen prata om allt emellan himmel och jord. Bimmer, eller Kjell-Otto som han heter egentligen, är Mickes make sen 12 år tillbaka och han är lite lugnare och även mer feminin till sättet. De är världens bästa människor och de har världens sämsta humor. Vi brukar sätta lite griller i huvudet på folk genom att säga att de är mina privata bögar ibland, men det är så kul att se hur folk reagerar.

Vi kom fram till Fjällbacka och det första jag märkte var att de levde i ett litet paradis på jorden. Att komma in i Fjällbacka är som att stiga in i ett vykort; det är båtar överallt, turister sitter på bryggan och dricker öl eller går i handelsbodarna och det är vatten, berg och fisk och skog och gamla hus i en salig blandning. Jag insåg direkt att jag vill bo där när jag blir gammal.

Veckändan spenderades mestadels hemma hos grabbarna i deras jättemysiga lägenhet; vi gjorde några småutflykter, bland annat till Grebbestad och Hamburgersund för att köpa lite alkohol och för att se på skärgården. Det var helt fantastiskt roligt att vara där nere på "bäst-kusten"!

Micke är världens bästa kock och jag fick hela helgen njuta av hans kokkonst som jag längtat efter. På söndagen blev han dålig och då fick jag laga middagen, men annars var det han som stod för hushållningen.

Samma dag som jag skulle åka hem hände något fruktansvärt. Vi hade varit nere på badberget för att jag skulle kunna ta mig ett dopp i havet innan jag åkte hem och på väg upp för en halvbrant klippa mot bilen ramlade Micke med hela sin tyngd över armen och slog armbågen så illa att han var tvungen att åka till sjukhuset medan jag åkte hem.

Det blev ett väldigt tumultartat avsked; Bimmer kunde inte skjutsa mig eftersom han och jag druckit både öl och snaps till maten och det fanns ingen granne som kunde göra det heller, så jag var tvungen att ringa till busstrafiken för att kolla hur jag på annat sätt skulle kunna ta mig in till den där torpterminalen. Det visade sig att det skulle gå en buss en halvtimme senare och jag som egentligen inte skulle åka förrän flera timmar senare fick packa alla mina saker i ilfart för att sen bege mig åstad för att leta efter en busshållplats som jag inte hade någon aning om var den kunde vara.

Jag mötte ambulanspersonalen i dörren när jag skulle gå och jag måste säga att det kändes rätt så dåligt att bara lämna Bimmer och Micke när han låg och inte kunde röra sin arm. Det verkar dock som att det gått rätt så bra, det var åtminstone det intryck jag fick när jag pratade med Bimmer i telefon på vägen hem.

Eftersom jag ilade som en tok och använde mina små grå och mina örnögon lyckades jag hitta hållplatsen precis innan bussen skulle åka därifrån och jag hann också springa fram och komma med. Busschauffören var en sån där riktigt stereotyp götebôrgare som man berättar om i roliga historier, lite Albert och Herbert-karatär över honom, och eftersom jag inte orkade flytta mig och mitt relativt tunga bagage längre in satt jag på sätet bakom det som är närmast chauffören och lyssnade på medan han drog roliga små anekdoter om ställena vi åkte förbi för mig och den gamla tant som satt närmast.

Efter ett kort stopp på nån öde bussterminal mitt ute i ingenstans kom jag tillbaka dit där jag först blivit upplockad av mina privata bögar på fredagen, och nu passade jag på att gå in och titta lite mer i det där köpcentrat. Jag var hungrig och lyckades skaffa tag i en varm macka som jag mumsade i mig innan det var dags för avfärd mot Göteborg igen.

Väl framme i Göteborg var det dags för kärt återseende nummer tre: min vän Calle och hans kompis (som jag valt att kalla för Mr.X p.g.a. PUL) kom och mötte mig på terminalen och vi gick och tog oss en liten öl på ett café som låg i anslutning till stationen innan det var dags att hoppa på kvällens fjärde och näst sista buss mot Jönköping där det var byte vid 01:45. Jag hann också med ett besök på Subways och köpte mig en rostbiffsmacka med currysås som jag avnjöt på bussen.

Efter bytet i Jönköping skedde något brutalt irriterande som inte får hända när man är ute och reser: batteriet i min mp3-spelare dör och jag som inte tänkt på att ta med mig någon bok eftersom jag hade både dator och mp3-spelare satt nu där i skuggan på nattbussen utan någonting att roa mig med. Det fanns dock lite tur i oturen för mp3-spelaren dog nästan precis vid Ödeshög, där bussen gjorde ett kort stopp vid en mack för att folk skulle kunna sträcka lite på benen och ta en cigg eller kunna köpa lite smågodis. Jag köpte Jens Lapidus uppföljare till Snabba cash som heter Aldrig fucka upp så jag lyckades ändå få tag på någonting som kunde roa mig under resan. När vi väl kom fram till Linköping var jag mör vill jag lova. Klockan hade passerat halv fyra-strecket och jag hade inte lätt att hålla ögonlocken uppe kan jag lova dig.

Klockan 04:10 rullade bussen in i Norrköping och klockan kvart i fem var jag hemma-hemma och kunde lägga mig i sängen bredvid Älskling och somna med armarna om henne och näsan i hennes nacke.