...Nu kommer det ett till sånt där tråkigt inlägg, Jenny, men jag tänker kompensera med en youtube-video så du inte känner att du läst allting förgäves.

Jag är rätt nöjd över att ha åstadkommit en hel del igår. Jag har nu ringt och sett till att det finns el i lägenheten från och med på måndag och jag såg till att adressändra och eftersända posten dit från och med då också. Från och med nästa vecka kommer jag att få min post skickad till nya lägenheten i min nya hemstad!!!

I övrigt så har jag tänkt att packa ner det mesta i porslinsväg idag så att vi inte behöver tänka på det när vi närmar oss slutet av den här veckan. Jag ska också försöka packa ner en del av böckerna från bokhyllan. Det är måååånga böcker att packa.

Jag är trött idag. Jag somnade nog inte så mycket senare än vanligt och gick nog upp vid ungefär samma tid som jag brukar, men jag var dum nog att ta ett sömnpiller för att kunna somna och om de inte får försvinna ordentligt ur kroppen innan man vaknar så brukar man bli lite seg tills de gör det. Att dricka kaffe hjälper till viss del, men det går ju bara att få i sig ett visst antal koppar på kort tid innan man börjar bli illamående. Jag tror att jag druckit lite väl mycket kaffe den här morgonen.

Det är lite konstigt det här med att flytta egentligen. Man bryter upp från en trygg plats man antagligen varit rotad på rätt länge, så är det i alla fall i vårt fall, för att lämna lämna den så att man kan komma till en ny plats man inte vet något om alls. Man lämnar tryggheten, eller i alla fall en otrygghet man känner till, för att kasta sig ut i någonting helt nytt.

Jag var inte direkt en flitig elev innan jag började på komvux för ett år sen, uder grundskolan såg jag till att få bra betyg i de kurser jag var intresserad av. Det vill säga språk och musik. Resten fick falla bakom under den tiden. Det blev för mycket med pressen att prestera bra samtidigt som man blev mobbad av i stort sett varenda person under låg- mellan- och högstadiet. Det var därför jag skolkade så mycket. Jag fejkade magsjuka så ofta under en period att mamma började fundera på om jag var bulimiker; jag h ade alltid en sjukdom som rättfärdigade mitt skolk.

På gymnasiet blev det bättre; det är inte lika många som mobbar en när man delar samma intressen, men det var fortfarande inte bra. Jag blev mobbad även på gymnasiet men jag mådde också dåligt även av andra anledningar än det. Jag var deperimerad och orkade helt enkelt inte sköta skolan då heller.

Det var först på komvux som jag började tycka att det var kul att läsa på inför prov istället för att bara gå in i salen och förlita mig på min breda allmänbildning. Visst har det funkat att bara använda sig av den; jag har en bred kunskapsbank som jag bär med mig i bakhuvudet. Jag vet till och med att myggor hellre söker sig till någon som ätit banan än någon som inte gjort det och att Alfred Hitchcock inte hade någon navel. Det var även på komvux som jag träffade den lärare som motiverade mig att läsa vidare. Nu ska jag till och med börja vid samma lärosäte som hon själv studerade vid när hon skrev sin doktorsavhandling.

Vad jag försöker säga är att samtidigt som det känns otroligt roligt och spännande att göra något helt nytt och söka sig till något givande tillsammans med kvinnan jag vill dela mitt liv med så spänner det ändå i magen när jag tänker på det ibland. Tänk om det akademiska livet inte är något för mig? Tänk om jag drar på mig studielån på flera hundratusen bara för att inse att jag inte alls trivs? Tänk om jag inte får något jobb efter att jag avslutat studierna? Tänk om jag behöver hjälp med något när jag flyttat och alla som kan tänkas hjälpa till är minst en och en halv timme ifrån oss? Tänk om allting skiter sig?

Nu är jag faktiskt ganska övertygad om att allting kommer att gå utmärkt. Saker kommer kanske gå åt helvete eller kännas skit vissa gånger, men om man bara jobbar hårt kan man ta vilka motgångar som helst. Motgångar får en att växa som person och ger en nya erfarenheter som man kan använda sig av senare i livet, så man måste låta det skita sig ibland.

Det som kommer kännas trist är att lämna alla som betyder något här hemma bakom sig på sätt och vis. Även om man skypear, skriver på facebook eller msn eller mailar till varandra så kommer det inte att vara samma sak som att ha dessa människor omkring sig.

Här hemma kan man gå ett halvår utan att träffa någon man bryr sig om men ändå känna sig trygg eftersom de då ändå bara är ett samtal bort. Därborta kan man inte spontanringa de vänner som bor kvar. Därborta måste man bestämma träffar i förväg och planera besök då man ska hälsa på dem eller ha dem som gäster. Därborta kan man inte spontanfika med Jenny, Adrian, Packe eller någon av de andra personer jag känner här i stan som betyder något för mig. Därborta står man lika ensam på sina vingliga ben som Bambi på den hala isen medan Örebro kommer att vara som Stampe - även om det bara är under den korta period som är kvar innan skolan och nollningen kommer igång. Det kommer att vara läskigt, men samtidigt helt underbart!

Vågar man inget så får man inget. Så ser livet ut. Har man entreprenörsandan i sig kastar man sig ut på okänt vatten ändå så länge magkänslan man får är bra. Man chansar. Och om det går åt helvete kan man alltid börja om från ruta ett. Det går alltid att komma tillbaka till ruta ett.

På måndag kommer jag att vara örebroare. Även om jag kommer att bo kvar här till strax efter nästa helg kommer jag att få posten dit och vara skrivna där. Jag kommer att vara örebroare på besök i Norrköping.

Jag kommer inte att sakna den här staden; det har hänt alldeles för mycket här för att jag ska kunna känna mig sorgsen över att lämna Norrköping bakom mig. Mycket av det jobbiga med Norrköping överskuggar tyvärr det positiva och det kommer därför inte vara svårt att lämna staden bakom sig. Men det kommer vara svårt att lämna er - Mina vänner. Jag kommer att sakna mina älskade vänner mer än någon jävla pub, någon stadsmiljö eller bakgata i hela världen. Det är ni som betyder något som det kommer vara svårt att inte kunna vara nära längre... ...Er och Åbackarna. ;-)

Här kommer förresten filmklippet jag lovade dig i början av det här inlägget, Jenny.