...Nu har jag sett en till utav de Oscarnominerade filmerna, nämligen Frost/Nixon som, enligt mig, var ett retoriskt mästerverk. Faktum är att det var otroligt intressant att se dessa två herrar pressa varandra till att försäga sig, göra bort sig, tillintetgöra sig själva. Det var hjärnornas kamp och David Frost, spelad utav MIihael Sheen, var till sist den som gick segrande ur den genom att låta "tricky-Dick" tillåta sig själv att bli förudmjukad och ödmjukad på ett  genom att på ett oerhört mästerligt sätt, få denna eminente retoriker som Nixon ändå var att försäga sig i de intervjuer om bland annat Watergate-skandalen som är grunden för den pjäs som ligger till grund för den här filmen.

Det som slog mig var att, trots att man naturligtvis "hejade" på David Frost, ändå på något sätt tyckte synd om Richard Nixon bitvis. Att se denna duktiga retoriker - en skitstövel förvisso, men ändå en briljant retoriker - tvingas erkänna  det oförlåtliga svek han gjort mot sin nation under sin tid som president. Jag kan inte beskriva det med egna ord. Du måste se det själv.