...Ett enkelt förslag är att du låter bli att gå på 3-timmarspromenader i Svärtingeskogen om du har Converse på fötterna - man får nämligen skavsår då.

Satan vad min vänstra fot svider under stortån (det är där min fina skavsårsblåsa sitter). Älskling och jag fick den briljanta idén att gå på promenad i skogen ute i Svärtinge, där hennes morfar bor. Han var nämligen bortrest igår och Älskling var hundvakt och när jag kom hem från sveriges trängsta penisfodral omkring halv elva-snåret igårkväll kunde jag inte låta bli att kolla hur trafiken ut dit gick. Jag hatar (och då menar jag verkligen hatar) att sova utan Älskling bredvid mig i sängen; en hund är inte samma sak men kan i nödfall fungera, men helt ensam är verkligen obeskrivligt jobbigt för mig. Jag hade haft en skitdag i Mantorp och var beredd att bränna ner kommunhelvetet med grunden utan att tveka, så när jag pratat med Älskling och kollat trafiken så tog jag den sista bussen ut dit.

Den som aldrig besökt Svärtinge har missat något. Naturen är makalöst fin och utsikten är också fantastisk. Det finns massa skog som omsluter Svärtige, ja, det är nästan som om träden försökte krama hela området med sina träiga armar. Kort sagt: det är ett sånt område som jag skulle kunna vilja att mina barn växte upp i. Att allt det här inte ligger längre än en kvart ifrån stan med bil gör det ännu bättre. Så länge man har körkort har man fortfarande nära till allt man kan tänkas behöva.

Älsklings morfar bor i en röd liten enplansvilla som måste ha stått på tomten en halv evighet. Det finns en stor altan och en skön och mysig trädgård som omgärdar huset på alla sidor. Just för tillfället ser det väl i och för sig mest ut som en krigszon, men det beror på att det precis styckats av en bit tomt som det håller på att grävas och byggas på, vilket är hyfsat irriterande. Extra irriterande blir det när man vet att Älsklings morfar saknar persienner i sitt sovrum så att man alltså blir tvungen att gå och blotta sig för dessa förbannade byggarbetare och snickarhelveten när man vaknar om morgonen. Så farligt var det väl i och för sig ändå inte eftersom det ju inte tar lång tid att klä på sig när man vet om det.

Efter frukost gick vi ut och promenerade på en väg som jag trodde att Älskling kände utan och innan eftersom hon bott ute i Svärtinge hela sitt liv fram tills sommaren 2007 då hennes familj flyttade in till stan. Det gjorde hon icke! Efter tre timmars planlöst strövande ibland skog och snår var vi tillbaka i hemmets trygga härd igen. Ungefär när vi kom tillbaka till huset kom Älsklings syster och hennes son dit också. Det var dem som vi liftade hem med.

Nu ligger vi här i sängen med varsin dator i knät och en sisådär trehundra blåsor jämt fördelade över våra fötter. Jag har haft en riktigt skön dag (minus blåsorna då) ibland världens bästa människor och djur så jag kan inte vara annat än nöjd.

Det är dags att sussa snart. Nattinufsan!