"Gå fint, Arwen!"...

...Idag har varit en hård dag för mig och mitt tålamod; mitt starka psyke har prövats rejält flera gånger idag - Arwen ska nu en gång för alla lära sig att gå fint!

I flera månader har vår lilla skatt haft koppel på sig på promenaderna, sen dagen vi tog hem henne tror jag, men fortfarande har hon på något mystiskt sätt, som kan ha att göra med att hon är valp, inte lyckats få in i sitt huvud att man inte ska dra i kopplet när vi är ute och går på promenad. Igår tröttnade jag och tog till drastiska medel - jag köpte oss en halti.

Om du inte vet vad en halti är för något ska du inte känna dig dum, jag hade själv ingen aning förrän efter mitt besök i djuraffären. En halti är en nosgrimma, ungefär som grimmorna man har till hästar, som man sätter över ansiktet på sin hund för att den inte ska dra. Har hunden den på sig och försöker göra det vrids dess huvud på ett obekvämt sätt och på så sätt ska hunden lära sig att förknippa obehag med dragandet. Att det kanske inte var en sån bra idé var ingenting jag reflekterade över förrän jag kom hem.

                    Hund med halti på sig...


Jag kan berätta att Älskling, som läst en del universitetskurser om djurvård, hundar och dess beteende, inte var helt förtjust i tanken att låta vår lilla puppy gå omkring med en sån manick på sig, och efter att ha funderat lite och kollat runt på ett par internetforum drog jag själv också slutsatsen att det kanske vore bäst att lämna tillbaka den, vilket jag också gjorde i morse. Om man använder halti utan att veta hur man ska göra kan den ge bestående nackskador, och det är inte något jag vill ha på mitt samvete, bara för att jag tycker att hon är jobbig när hon drar. Vi får träna mer med klicker istället.


Såhär ser en klicker ut...

Varje promenad idag har jag haft belöningspåsen med mig, supergoda mintgodisar, klickern och en stor portion tålamod. Det har också gått över förväntan bra. Så länge jag är fokuserad och öser beröm går hon faktiskt riktigt bra oftast. Visst finns det distraktioner som jag inte lyckats övertrumfa än, hon blir fortfarande upp i gasen om det kommer en annan hund eller om hon ska hälsa på folk hon inte känner. Men framsteg, det gör vi!

Min förhoppning är att om vi bara fortsätter träna med klicker och beröm så kanske hon faktiskt kan gå som hon borde innan vi flyttar. Det är vad jag hoppas i alla fall.

Vår lilla puppy när hon fortfarande var
så liten att hon fick plats i kattleksaken...


Jag kan knappast tro att det är sant...

...Jag sitter fortfarande helt chockad och försöker greppa beskedet jag fick igår. Jag kom in! Det är underbart.

Lägenhetssökandet går väl faktiskt också ganska bra; jag har stått uppskriven på bostadsförmedlingen i Örebro i nästan ett år, så jag har en del köpoäng innestående där, lägenheterna vi tittar på är jättefina och nästan alla har uteplats och är på bottenplan så att hundarna lätt ska kunna komma ut i trädgården och leka. En riktig lägenhet.

Det finns en hel del annat att ta tag i också; jag måste ringa elbolag och bredbandsleverantörer och säga upp, alternativt flytta, mina olika abbonnemang till nya lägenheten, jag måste säga upp mitt gymkort och jag måste adressändra. Vissa av sakerna går inte att genomföra förrän jag fått en faktisk lägenhet, men jag kan åtminstone ta tag i att ringa och säga upp mitt gymkort nu. Tyvärr så tror jag att det är tre månaders uppsägningstid på det, så har jag otur kommer jag få betala för både augusti och september trots att jag inte kommer kunna utnyttja det. Jag har förresten utnyttjat kortet alldeles för lite som det är.

Hursomhelst så är jag otroligt lycklig och svävar som på små rosa moln här hemma. Lite som att vara nykär och ha fjärilar i magen skulle man kunna säga. Oj vad roligt det ska bli!



JAG KOM IN!!!

Det kan du ge dig fan på!

I höst börjar jag på Retorikprogrammet på ÖU. Hejdå, Norrköping!

Hejdå alla mobbare, tjuvar, knarkare och annat pack som gjort min tillvaro till ett rent helvete under min uppväxt och min vardag; jag ser er på stan och jag vet att ni ser mig med. Passa på att säga hejdå nu, för om en dryg månad kommer ni inte hitta mig i Norrköping längre.

Men mitt i all glädje är jag tyvärr också tvungen att säga hejdå till alla mina vänner som faktiskt betyder hur mycket som helst för mig; ni som gjort mitt helvete underbart. Ni som kommit med självlysande rosor mitt i mörkret. Ni vet vilka ni är och det är nog bäst att jag inte nämner nån så att ingen blir glömd.

Jag är så jävla lycklig just nu.

Stjärnornas sista farväl till Michael Jackson...

...En tom scen. En ensam mikrofon i en ensam spotlight. Bakgrunden består av de första tonerna till Man in the mirror. På mitten av scenen: den gyllene kista som nu ska vara Michael Jacksons sista viloplats.

Det var ett sorgligt sista avsked vi igår fick ta del av live från Staples Center i Los Angeles, men samtidigt var det både väldigt vackert och antagligen väldigt skönt för de som var där och för oss som tittade att tillsammans få ta farväl av den största popstjärna som världen hittils kunnat frambringa. Ett avsked värdigt en artist av Jacksons dignitet.

På en stor skärm i bakgrunden kunde man se familjefoton och närbilder på Michael från olika fotosessioner och konserter. Det visades även rörliga bilder på honom som barn och från olika uppträdanden. Det var vackert och smakfullt.


Det var många artister som ställde sig framför mikrofonen för att, inför hela världen, få säga ett par sista ord om Michaels betydelse för dem själva samt för världens befolkning som helhet. När Brooke Shields tog sitt farväl tårades hennes ögon och när hon läste en passage ur Den lille prinsen var det nog fler än hon som inte kunde hålla dem tillbaka:

"Det som är särskilt rörande med den här sovande prinsen...är hans lojalitet till en blomma - bilden av en ros lysandes inom honom som en flamma i en lykta, till och med när han sover. Och jag insåg att han var ännu skörare än vad jag trott. Lyktor måste skyddas. Minsta vindpust kan blåsa ut dem."


Brooke shields tal från minnesstunden...

Efter Shields farväl var äntrades scenen av Jermaine Jackson som sjöng Michaels favoritlåt, Smile som Charlie Chaplin skrev till filmen Moderna tider:


"Smile though your heart is aching
Smile even though its breaking
When there are clouds in the sky, youll get by
If you smile through your fear and sorrow
Smile and maybe tomorrow
Youll see the sun come shining through for you
[...]
Thats the time you must keep on trying
Smile, whats the use of crying?
Youll find that life is still worthwhile
If you just smile"

Men det var fler artister och kändisar som skulle visa sin vördnad för den lille prinsen. Maiah Carey sjöng I'll be there och när Usher intog scenen och sjöng Gone too soon började fick  även han en klump i halsen när de sista stroferna sakta klingade ut. Han tröstades sedan av familjen Jackson som kom fram och förenades med honom i en stor gruppkram. Det blev många gruppkramar igår kväll.


I'll be there...



Det som rörde mig till tårar var när hans dotter Paris ställde sig framför mikrofonen innan familjen lämnade Staples Center:

"Ända sen jag föddes..Har pappa varit den bästa far ni någonsin kan föreställa er..." Hennes röst gav vika när hon fortsatte med att säga "Och jag vill bara säga att jag älskar honom så [otroligt] mycket."


"Ever since I was born, Daddy has been the best father you could ever imagine. And I just wanted to say I love him so much."








"Eyes are blind.  You have to look with the heart.  What's most important is invisible."



Jag är för djävla trött...

...Så istället för att skriva något roligt kommer här lite bilder från en fotosession som jag hade med Bimmer och hunden Cavelia när jag var nere i Fjällbacka:



Är de inte söta?


Sommar, sol, och färsk fisk i Fjällbacka...

[OBS: Innan vi börjar vill jag bara berätta att jag har ännu fler bilder än de som finns här och att jag kommer att lägga upp fler så småningom. Jag har bland annat en fotosession med Bimmer och hans hund Cavelia som jag inte lagt upp och även fler bilder, både på grabbarna och på Fjällbacka.]

Det började med att vi pratades vid i förra veckan och bestämde att jag skulle åka ner och hälsa på. Jag och mina goda vänner som jag inte träffat på nästan två år skulle ses igen och ha det kul en hel helg. Och kul blev det. Lite obehagligt fram mot slutet, men det löste sig det också.

Jag hade inte sovit
så mycket natten mellan torsdag och fredag. Det var då The King of Pop gick ur tiden och hela familjen här hemma var rätt så uppskakade och förvånade. Detta gjorde att vi inte sov så mycket den natten och när jag vaknade på morgonen så fick jag lite mer bråttom än vad jag hade väntat. Det i sin tur gjorde att jag kom ihåg att packa allting... Utom laddaren till min laptop.

Laddarjävel...
Detta insåg jag dock inte förrän jag satt mig ner på bussen som skulle ta mig till Göteborg och i min frustration använde jag mig utav det trådlösa internet som Swebus varit så snälla och försett sina expressbussar med för att skriva till alla vänner jag kunde komma på i Bohuslän som skulle kunnas tänka ha en laddare till min macbook att låna ut. Resultatet: Fail.

Tydligen så finns det nästan inte någon i mina kretsar som vet hur en riktig dator ska vara, utan alla envisas istället med att köpa skräp-datorer på MediaMarkt för 2000-3000 kronor. Peter Antoine sätter bratwursten i halsen varje gång. Så billiga är dem och det är också den kvalitét man får på dem, men nog om det nu. Jag hittade alltså ingen laddare till min dator. Istället hamnade jag i samtal med ett hårdrocksgäng som också satt längst bak och snackade skit med dem under resten av resan. De var på väg ner till Metaltown så jag blev lite småsugen på att följa med. Vi får se till att åka på massa festivaler nästa år, Älskling och jag.



Väl i
Göteborg träffade jag Malin som vi hade kommit överens om. Vi hann umgås i ungefär en kvart. Bussdjäveln var nämligen sen, så efter ett kort, men kärt återseende stod jag återigen ensam på en bussterminal och undrade vart jag skulle gå någonstans. Jag fick trixa en hel del för att hitta rätt; busschafförerna skickade mig runt till en tre olika bussar innan jag hamnade på bussen mot Uddevalla Torpterminal. Bussen avgick 16:15 och resan skulle ta en timme. Det tog ungefär en och en halv.



Torpterminalen, Micke och Bimmer och mitt första foto av Fjällbacka (taget genom bilrutan)...

När jag väl kom fram till Torpterminalen hoppade jag av fort som bara fan och tittade mig omkring, orolig som jag var över att min skjuts skulle ha vänt istället för att vänta på mig. Jag hade nämligen inget mobilnummer att ringa på och meddela att vi blivit försenade. I tumultet som utbröt glömde jag min hatt på bussen och den befinner sig numera i Norge, antagligen på någon oslobos huvud. Naturligtvis hade jag rätt. De hade åkt.

Då jag inte kunde hitta mina kompisar någonstans beslöt jag mig för att gå in i köpcentrat eftersom jag hade hunnit bli rejält kissnödig under bussresan. Jag strosade in i gallerian och medan jag letade efter en toalett funderade jag på hur jag skulle gå tillväga för att få tag på grabbarna. Jag hittade tillslut en toalett och när jag kom ut därifrån ringde jag 118 700. Jackpot! Det fanns ett mobilnummer registrerat på Micke och den snälla tjejen på nummerupplysningen kopplade mig så gärna.

De var ungefär 30 minuter därifrån så när vi pratat klart gick jag in på Systembolaget som låg i anslutning till gallerian och köpte ett par öl att ta med mig, sen satte jag mig på en bänk med god översikt över området där bussarna gick och drack en av dem i sommarsolen medan jag väntade. Till slut kom då äntligen Micke och Bimmer fram och vi kunde åka därifrån. Ytterligare ett kärt återseende.

Micke och Bimmer är två såna där riktigt goda vänner till familjen som man alltid kan snacka med; de är såna personer som man kan vara ifrån i ett år, men när man ses igen så känns det som om det bara gått en vecka. Micke är dessutom min gamla psykopat psykoanalytiker och han och jag kan verkligen prata om allt emellan himmel och jord. Bimmer, eller Kjell-Otto som han heter egentligen, är Mickes make sen 12 år tillbaka och han är lite lugnare och även mer feminin till sättet. De är världens bästa människor och de har världens sämsta humor. Vi brukar sätta lite griller i huvudet på folk genom att säga att de är mina privata bögar ibland, men det är så kul att se hur folk reagerar.

Lite naturbilder och en bild på Bimmer...

Vi kom fram till Fjällbacka och det första jag märkte var att de levde i ett litet paradis på jorden. Att komma in i Fjällbacka är som att stiga in i ett vykort; det är båtar överallt, turister sitter på bryggan och dricker öl eller går i handelsbodarna och det är vatten, berg och fisk och skog och gamla hus i en salig blandning. Jag insåg direkt att jag vill bo där när jag blir gammal.

Veckändan spenderades mestadels hemma hos grabbarna i deras jättemysiga lägenhet; vi gjorde några småutflykter, bland annat till Grebbestad och Hamburgersund för att köpa lite alkohol och för att se på skärgården. Det var helt fantastiskt roligt att vara där nere på "bäst-kusten"!


Micke är världens bästa kock och jag fick hela helgen njuta av hans kokkonst som jag längtat efter. På söndagen blev han dålig och då fick jag laga middagen, men annars var det han som stod för hushållningen.




Samma dag som jag skulle åka hem hände något fruktansvärt. Vi hade varit nere på badberget för att jag skulle kunna ta mig ett dopp i havet innan jag åkte hem och på väg upp för en halvbrant klippa mot bilen ramlade Micke med hela sin tyngd över armen och slog armbågen så illa att han var tvungen att åka till sjukhuset medan jag åkte hem.

Det blev ett väldigt tumultartat avsked; Bimmer kunde inte skjutsa mig eftersom han och jag druckit både öl och snaps till maten och det fanns ingen granne som kunde göra det heller, så jag var tvungen att ringa till busstrafiken för att kolla hur jag på annat sätt skulle kunna ta mig in till den där torpterminalen. Det visade sig att det skulle gå en buss en halvtimme senare och jag som egentligen inte skulle åka förrän flera timmar senare fick packa alla mina saker i ilfart för att sen bege mig åstad för att leta efter en busshållplats som jag inte hade någon aning om var den kunde vara.

Jag mötte ambulanspersonalen i dörren när jag skulle gå och jag måste säga att det kändes rätt så dåligt att bara lämna Bimmer och Micke när han låg och inte kunde röra sin arm. Det verkar dock som att det gått rätt så bra, det var åtminstone det intryck jag fick när jag pratade med Bimmer i telefon på vägen hem.




Eftersom jag ilade som en tok och använde mina små grå och mina örnögon lyckades jag hitta hållplatsen precis innan bussen skulle åka därifrån och jag hann också springa fram och komma med. Busschauffören var en sån där riktigt stereotyp götebôrgare som man berättar om i roliga historier, lite Albert och Herbert-karatär över honom, och eftersom jag inte orkade flytta mig och mitt relativt tunga bagage längre in satt jag på sätet bakom det som är närmast chauffören och lyssnade på medan han drog roliga små anekdoter om ställena vi åkte förbi för mig och den gamla tant som satt närmast.

Efter ett kort stopp på nån öde bussterminal mitt ute i ingenstans kom jag tillbaka dit där jag först blivit upplockad av mina privata bögar på fredagen, och nu passade jag på att gå in och titta lite mer i det där köpcentrat. Jag var hungrig och lyckades skaffa tag i en varm macka som jag mumsade i mig innan det var dags för avfärd mot Göteborg igen.


Väl framme i Göteborg var det dags för kärt återseende nummer tre: min vän Calle och hans kompis (som jag valt att kalla för Mr.X p.g.a. PUL) kom och mötte mig på terminalen och vi gick och tog oss en liten öl på ett café som låg i anslutning till stationen innan det var dags att hoppa på kvällens fjärde och näst sista buss mot Jönköping där det var byte vid 01:45. Jag hann också med ett besök på Subways och köpte mig en rostbiffsmacka med currysås som jag avnjöt på bussen.


Calle...


Mr.X...

Efter bytet i Jönköping skedde något brutalt irriterande som inte får hända när man är ute och reser: batteriet i min mp3-spelare dör och jag som inte tänkt på att ta med mig någon bok eftersom jag hade både dator och mp3-spelare satt nu där i skuggan på nattbussen utan någonting att roa mig med. Det fanns dock lite tur i oturen för mp3-spelaren dog nästan precis vid Ödeshög, där bussen gjorde ett kort stopp vid en mack för att folk skulle kunna sträcka lite på benen och ta en cigg eller kunna köpa lite smågodis. Jag köpte Jens Lapidus uppföljare till Snabba cash som heter Aldrig fucka upp så jag lyckades ändå få tag på någonting som kunde roa mig under resan. När vi väl kom fram till Linköping var jag mör vill jag lova. Klockan hade passerat halv fyra-strecket och jag hade inte lätt att hålla ögonlocken uppe kan jag lova dig.


Nånstans runt Ödeshög...

Klockan 04:10 rullade bussen in i Norrköping och klockan kvart i fem var jag hemma-hemma och kunde lägga mig i sängen bredvid Älskling och somna med armarna om henne och näsan i hennes nacke.

Mitt långa reportage om Fjällbacka...

...Får lov att vänta tills i morgon. Nu är jag alldeles för trött för att orka med något sånt. Roa dig med ett par smakprov så länge.


Att bo i Fjällbacka är som att bo i ett vykort...



    
Såhär nöjd är man när man blickar ut över det soliga Fjällbacka...

Dagens parkhäng och planer inför helgen...

...På fredag har jag bestämt mig för att äntligen få tummen ur och åka och hälsa på min gamle psykopat psykoanalytiker och hans make. Tidigare bodde de också här i Norrköping men för nåt år sen eller så flyttade grabbarna till en liten ort med det lockande namnet Fjällbacka och det är dit jag styr min kosa i helgen.


Varje gång vi ses
blir det party party och jag tror inte att den här gången kommer att skilja sig ur den synvinkeln sett. Min gamle psykopat psykoanalytiker är en god vän till familjen sen tidigare och vi har under åren hunnit bli väldigt goda vänner, han och jag. Många trevliga bilder utlovas (särskilt nu när jag äntligen fått tillbaka min kameramobil igen). Men nog om det nu.


Denna dag
(en dag som idag, som idag, som idag, som idag) har spenderats i Vasaparken tillsammans med hundarna.


Det hela började med att Josefine (hon längst fram)



fick en bra idé i morse, nämligen att vi skulle äta frukost i parken och passa på att njuta lite av det fina vädret. Det var verkligen jätteskönt att bara sitta och schteka och ha det mysigt och när ens frukost består av kaffe, Brämhults-juice, minibaguetter med rökt makrill och romsås och med jordgubbar till efterrätt är det svårt att klaga.


Du ser ju själv hur jävla glad han é då, va..?

När vi sen kom hem drog jag en kort tripp ner på stan och uträttade ett par ärenden; jag hämtade min mobil som kommit tillbaka från reparationen och gick och bytte min datorfläkt mot en ny eftersom den gamla glappade. Jag passade även på att göra ett kort stopp på Systembolaget och inhandlade där en flaska vitt som vi tog med oss när vi gick tillbaka till parken på eftermiddagen.

Några vänner tittade också förbi en stund, så vi har också haft sällskap av både Macke,

Adrian,

och Jenny och Robban


(de två sista kom men försvann dock lika fort igen eftersom de hade annat planerat). Robban var dryg och filmade mig när jag tramsade så jag räknar just nu med att han kommer lägga upp något trams med mig på Facebook. Jag återkommer med länk om så är fallet.

Nu är jag sådär lagom trött och mör efter en hel dags schtekande i solen, så nu ska vi ta det lugnt. Macke kommer hem om ungefär 2 1/2 timme. Var det nån som sa Prison break?



(Dagens ordvits: Vilket bildat inlägg...)

Ett kärt återseende och bakis-frukost...

...Igår kom Macke hem från det soliga Sevilla, där han varit och studerat, vilket naturligtvis skulle firas med bomber och granater. En fantastiskt kväll blev det, med goda vänner, studentmössor så långt ögat nådde och en underbart onykter Martin som senare kraschade på vårt golv när vi hade efterfest.

Jag är lite sliten och trött ikväll så jag lägger inte upp så många bilder nu. Jag tänkte faktiskt sova lite också.


Jag (bakom kameran), Josefine och Macke är på väg ner till Hugo's för att slå klackarna i taket bland alla studenternas vita mössor tillsammans med Ricke, Maria och Malin m.fl...


Macke släpper loss på dansgolvet... (jag hatar kvalitén på bilderna från min mobilkamera så du som läser det här vet nu härmed att du är hjärtligt välkommen att ge mig en ny närsomhelst när du känner för det...)


Manlig kärlek mellan två studenter. Den byxlöse är släkt med Josefine. Han sov sedan på vårt vardagsrumsgolv ibland kläderna från en, för ändamålet strategiskt utplacerad, påse med smutstvätt...

Jag kom på en sak! Nu skrev jag ju ingenting om bakis-frukosten vi åt i morse. Den var god...

Valvaka...

...Nu är det bara att vänta och se hur mitt och alla andras slit lyckats (eller misslyckats - hemska tanke). Har det gett payoff har vi åtminstone en Eu-parlamentariker som bryr sig om personlig integritet, fri delning av kultur, reviderad patent- och upphovsrätt, åtminstone en person som kämpar mot det storebrorssamhälle (eller Bodströmssamhälle om man så vill) som håller på att växa fram i Sverige och övriga Europa.

Om vi har lyckats så finns det åtminstone en person som står emot de profithungriga gamar som representerar den döende skiv- och filmindustrin och deras lobbyister som cirkulerar i maktens korridorer, någon som slåss för oss pirater och någon som lyssnar när folket talar. har vi en pirat i parlamentet!

None


Piratpartiet: Demonstration den 4 juni i Norrköping

Den 4e juni samlas vi Piratpartister & sympatisörer i Norrköping för att demonstrera för rätten till delad kultur, fri kunskap och ett skyddat privatliv!

Som de flesta av oss vet är demokratin vi lever i hotad. Den politiska transparensen blir allt grumligare och mer och mer svåröverskådlig för vanliga medborgare som du och jag. Genom olika galna lagstiftningar luckras rättssäkerheten upp mer och mer samtidigt som transparensen försvinner och möjligheterna att överklaga tas bort.

Jämförelsen med det vi tidigare sett i Östtyskland, Nordkorea, Sovjet och Kina är inte längre lika avlägsen som för fem år sedan. Istället för att vara oskyldig tills motsatsen bevisats har bevisbördan, att visa makthavarna att man ”har rent mjöl i påsen”, lämpats över på den enskilda individen. Det är dags för aktion!

None


Vi startar vår vandring utanför Stadsbibliotekets entré och vandrar ner mot Hörsalsparken för att stanna där och fortsätta sprida vårat budskap via plakat, dela ut flyers och folders samt prata med nyfikna.

Tider som gäller är alltså:

Torsdagen den 4e juni
Samling vid Stadsbibliotekets entre: 16:00
Avmarsch mot Hörsalsparken: 16:30

Kom nu alla som känner minsta stöd för att visa upp Piratpartiet i Norrköping. Vi måste kämpa för det är nu det gäller och ta med vänner och bekanta!

Mer information kommer finnas på vår blogg, där kan ni även ställa allmänna frågor i kommentarerna på inläggen:

http://www.oneman.se/norrkoping_pirater


Kontaktperson: Per Jennerström
per.jennerstrom@piratpartiet.se

På Newsmills förstasida!

...Inte illa pinkat av en trähäst!


Stockholm, Drottningholm och en allmänt bra dag (i bilder)...

...Dagen började bra.


Vid halvtolv-tiden väcktes jag av min kära faster och gjorde i ordning två goda mackor och en liten sallad. Det intogs tillsammans med ett glas färskpressad apelsinjuice och en stor mugg kaffe. Efter det fick jag arbeta lite i trädgården innan jag hoppade i duschen. Jag har inga bilder därifrån så du får helt enkelt fantisera om hur det såg ut.

Efter det begav vi oss ut till Drottningholms slott för att pick-nicka i parken därute. Det gjorde vi mycket när jag var barn, men det var säkert 15 år sen sist. Det är otroligt vackert där.


Kickan hade (hurtig som hon är) tagit med sig sina stavar och trivdes med att traska omkring i solen.


Vi gick på den stora grusgången ner mot vattnet med de stora häckarna på båda sidorna om oss. Jag kände dock att jag var tvungen att vända mig om och ta en bild på slottet också. Om jag orkat beskära den hade det blivit en riktig vykortsbild. Sen kom vi tillslut fram till vattnet. Jag lyckades ta en bild på två Kanada-gussar som strosade runt i gräset.



Den fina vägen gav mig ett bra fototillfälle. Lejonet är en gammal klassiker för mig. När jag var liten brukade jag leka ovanpå ryggen av det och sitta och rida medan Kickan, mamma och Farmor satt nedanför när vi käkade pannkakor. Det för mig osökt vidare till nästa bild. På den ser vi det härliga fikat som dukats upp åt oss på kanten. Det bjöds på kaffe och pannkakor med sylt som Kickan rullat och lagt i lådan på bilden. Riiiiktigt gott.


Se själv så nöjd jag är.


Trots det fina vädret var det inte många allt som befann sig just där vi var. Ett par änder visade upp sig och en barnfamilj tittade spänt på hur de trippade runt. Vi stötte på en kaja som jag döpte till Kaj (no shit?). När han gav sig av beslöt vi oss också för att lätta.



Vi satte oss i bilen för att åka hem.



Och naturligtvis var det broöppning just då. Det gav mig en möjlighet att fota den fina utsikten. Bilden blev däremot inte så bra tyvärr.


Nu sitter jag här i fåtöljen med middagsmat i magen. Ikväll bjöds jag på rökt lax och lite stuvad bladspenat, kokt potatis och ruccolasallad. Till det dracks det ett varsitt glas vitt vin. Mycket uppskattat och otroligt gott. Det är ingen ovanlighet när Kickan lagar mat.

Ikväll ska vi se den här filmen som även blev oscarsnominerad i flera kategorier.


Vilken liten snygg vilde...

 

-54c2329500523721ab871b8d4f7a27b.png
Vilken liten snygg vilde...

Jag hittade lite bilder när vi rotade igenom några lådor häruppe och jag kände att jag var tvungen att visa dig hur söt jag var som barn. Alla bilder är tagna när under mina uppväxtår i Barkarby. En liten charmör redan då, eller vad säger du?

När jag tänker tillbaka på mitt liv här i Stockholm så kan jag inte undgå att fundera på hur det skulle sett ut om jag aldrig flyttat. Hade jag blivit en produkt av det sociala arvet? Hade jag brytt mig om att skaffa mig en framtid? Hade jag ens gått ut gymnasiet? Jag tvivlar rent spontant på att jag skulle bestämt mig för att läsa vidare, men säker kan jag ju aldrig vara.

När jag var barn var jag, som du ser, en oskyldig liten rackare med bus i benen och solsken i blicken. Trots att jag redan då besatt stor social kompetens, var allmänbildad, välartikulerad och kulturintresserad och älskade att roa och underhålla folk var jag mobbad av i stort sett alla utom en två-tre personer. Det har satt sina spår måste jag erkänna.

Jag trivdes aldrig i skolan under de här åren. Jag hade ju nästan ingen att leka med och blev retad när jag kom dit. Naturligtvis såg jag till att försöka att vara där så lite som möjligt. När jag väl var där så busade jag mest.

Mina lärare märkte väl att jag hade problem med de andra men det var egentligen aldrig någon som gjorde något aktivt för att ändra på det. Istället fick jag bära det stora oket stämplad som "stökigt lågstadiebarn" på egen hand. Det var ju Anders som busade och bråkade, då var det väl inte så konstigt att de andra barnen sa ifrån? Det var ju inte de som bar skulden till att Anders var utanför, han var ju annorlunda och inte intresserad av samma saker som de andra barnen. Det var till och med så illa en gång att en lärare under ett utvecklingssamtal med min mamma gav mig skulden för saker som hänt när jag inte ens varit där. När mamma talade om det för henne så sa hon bara "jaha" och brydde sig inte mer om det. Så omtyckt var jag av henne.

När jag skulle börja fyran flyttade jag, mamma och min lillasyster till Norrköping tillsammans med min dåvarande styvfar. Äntligen! Nu skulle jag slippa alla problem och alla de personer som gjort livet surt för mig sen jag började i första klass. Och man kan naturligtvis säga att jag gjorde det på sätt och vis, men istället fick jag lika många nya fiender som inte heller kunde (eller ville) acceptera någon som inte var som dem. Naturligtvis hittade jag en hel massa nya personer att bli ovän med på mindre än en månad och självklart var det värre "där" än det var "hemma" i Stockholm.

Först på komvux förra året hittade jag en egen identitet och en egen väg att gå i studiesammanhang. Äntligen kom jag in i det skolsystem jag borde varit en del av redan från början! Jag fick vänner - goda vänner till och med - som jag fortfarande umgås med. Och det var ingen som tyckte att det var konstigt att man kunde saker. Helt plöstligt var det ok att vara duktig, att argumentera och tänka kritiskt och självständigt, ja, jag blev till och med uppmuntrad att göra så. Det hade jag dittils enbart blivit att ett fåtal lärare från grundskola och gymnasie, främst språklärarna.

Det är inte utan förundran som jag tänker på hur mitt liv hade kunnat se helt annorlunda ut om jag inte flyttat från Stockholm, hur många vänner jag gått miste om. Jag kan inte tänka mig hur meningslöst och tomt mitt liv hade sett ut utan dem som nu betyder så mycket för mig. Jag tror heller inte att det blivit något universitet för min del utan tiden i Östergötland.

Numera ser jag mig själv mer som en världsmedborgare än stockholmare eller östgöte. I höst blir jag örebroare och efter det kanske vi blir fransmän eller engelsmän ett tag. Eller vad som helst. Det är det som är det fantastiska! Tack vare allt det dåliga har jag blivit den jag är och dessutom hittat den viktigaste personen i mitt liv! Hon som jag ska leva resten av mitt liv med. Genom att klara av alla sorgeår har jag formats till en stark individ som tänker och handlar självständigt och effektivt. Jag har också blivit en baddare på det här med underhållning och att stå på scen.

 

Är det ett tillräckligt personligt inlägg "från hjärtat", Jenny? ;-)


Piratmanifestet...

...Jag har spelat in en liten video där jag berättar om varför jag kommer att rösta på PiratPartiet i EU-valet. Den finns numera upplagd på youtube men även här på bloggen såklart! Så glöm inte bort att gå och rösta och glöm inte att rösta PP!


Hundarna, jag och katten...

...I morse vid sexsnåret blev jag brutalt väckt av att Arwen hoppade runt i sängen, kameran plockades fram och det passades på att ta lite söta bilder av spektaklet. Två hundar och en katt i sängen. Det blir inte mycket mysigare än så. Jag skulle kunna ta fler foton om jag orkade eftersom de små liven ligger och trynar nu med men jag är för lat så du får nöja dig med dessa. Det är inte världens bästa bilder men vem orkar vara proffsfotograf i sängen innan Nyhetsmorgon rullat igång ens? Håll tillgodo:







Förresten...

...Jag lovade ju för ett par dagar sen att jag skulle lägga upp en liten film på vår söta lilla hundvalp så här kommer den. Varsågod!


Vår söta lilla Arwen...

Nu har jag lämnat in min ansökan...

...Jag pratar naturligtvis om min ansökan till VHS för mina universitetsstudier i höst. Nu har jag valt vilka program jag vill gå och det blev fem olika med ungefär samma inriktning.

Det föll sig naturligt att jag skulle välja retorikprogrammet i första hand; och att resten också handlar om PR, media och kommunikation, design och liknande saker förstår såklart du som känner mig. Men även fast jag är ganska säker på att jag kommer in på retorikprogrammet så är det ju alltid bra att ha lite backup i form av ett par andra utbildningar också. Fast jag kommer komma in, jag kommer komma in, jag kommer komma in, jag kommer komma in. Det kommer vara mitt mantra fram till juli när beskeden kommer.

Om ett par månader smäller det! Jag kan knappt vänta...


Det är alltså innanför de här fyra väggarna du kommer hitta mig och Älskling i höst...

Hår är för får...

...Idag tog jag tag i det jag beslutat mig för att göra för ett tag sen men inte tagit tag i - jag klippte av mig min långa kalufs. Eller ja, långa och långa; jag rakade av mig min stubb som hade hunnit bli en hel centimeter sen sist. "Nu kan jag äntligen bli Shaolin-munk som jag alltid drömt om!" tänkte jag och visst hade jag väl kunnat bli det om det inte var för en grej som hände några minuter efteråt:

Visst blev det snyggt?

Jag passade på att posera lite framför kameran också som den lilla linslus jag är trots att pannan min var full av massa överblivet hår. Kolla bara:

Bruschääääääääääääääääääään!

"Satan i gatan vad jag är snygg!" tänkte jag och fortsatte att spegla mig. "Det här kommer att få Älskling att bli het, vild och härlig." tänkte jag också:


Hur kan någon normal människa säga nej till det här?

Jag fortsatte att vända och vrida på mig kråmandes i spegeln när Älskling plötsligt började att klaga och antyda att det var något fel på min nya fina frilla med kommentarer som "Men du ser ju ut som Roger Pontare skulle göra om han gick med i Hare Krishna." och andra sårande yttringar som gjorde mig väldigt besviken men främst förvånad:


Vad snackar du om? Är det nåt som är fel?

Hur jag än försökte att förklara för henne hur cool och grym jag skulle se ut i min nya frilla nu när jag söker jobb och allt så tycktes hon inte förstå vad jag menade. Det gick liksom in genom ena örat och ut genom det andra. Eftersom hon vägrade att ta i mig om jag inte tog bort resten också fick jag ge mig själv en klapp på mitt coola huvud:


Jag tycker att jag ser cool ut i alla fall. Räknas inte det?

Och sen kände jag mig mer eller mindre tvingad att ta bort resten. Jag har för dålig rygg för att sova på soffan några längre perioder...

Sagt och gjort...

Men jag tycker att det blev rätt bra så här också nu när jag är färdig.


Jag är nöjd...

Nu vet jag hur bröderna Bronett och statsministern känner sig varje dag när de går ut och låter solen smeka deras kala huvuden. Jag har också lärt mig att det krävs mer än bara frisyren för att kunna göra karriär som Shaolin-munk efter att ha tagit en dusch och konsulterat Wikipedia så jag får nog fortsätta att leta efter jobb i morgon igen. Då ska jag förresten på mitt första möte med min nya "jobbcoach" på Adecco så jag ska nog faktiskt gå och lägga mig i lite tid ikväll istället för att göra som igår. Hoppas att jag lyckas somna i natt bara...

Haha! Det här är ju galet...

...Kollade min ranking på Bloggportalen. Nu blev jag ta mig tusan glad. Kolla själv:

Ledtråd: Högst upp längst till höger... ;-)

Du får en närbild också som du lättare kan
titta på. Är det inte vackert så säg?

Blondinbella och Kenza får nog passa sig nu när jag är på väg att bli en big-shot inom bloggvärlden. Haha! Jag kommer att vara glad och förvirrad hela dagen nu. Det här gjorde min eftermiddag. :D

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0