Om att leva med bipolär sjukdom...
...I december 2005 drabbades jag av min första mani. Jag blev så pass dålig att jag tvingades att läggas in på sjukhus under en kortare period och sedan sjukskrivas under den följande våren. Det tog hårt på min självkänsla att bli (och att vara) sjukskriven. Det jag sjukskrevs för var bipolär sjukdom, en sjukdom som man bär med sig hela livet.
Att leva med en sjukdom som man inte kan förlika sig med är ohållbart i längden. Därför väljer jag nu att outa mig själv och skriver detta blogginlägg. Dels för att andra kanske känner igen sig i det jag skriver, men kanske främst för att hjälpa er som inte förstår er på den här sjukdomen att förstå. Det är tungt att skriva om min sjukdom, men ni måste tro mig när jag säger att det är ännu tyngre att tvingas leva med den.
Att leva med bipolär sjukdom är som att leva i en konstant emotionell berg och dalbana. Vissa gånger är uppförsbacken väldigt hög och då kan vägen upp för den sluttande uppförsbacken vara väldigt lång och gå väldigt långsamt. Men efter uppförsbacken gör sjukdomen att man ramlar nedåt - och det kan gå fort. Ibland åker man i loopar och turbulensen kan vara enorm.
I min egen sjukdomsbild existerar både maniska episoder och depressiva perioder. Det ena följer på det andra. Både depressionerna, men främst manierna, inträffar oftast i pressande situationer. Vissa platser (exempelvis sjukhusmiljöer) stressar mig, ger mig ångest och får mig att må otroligt dåligt.
När diagnosen ställdes trodde jag inte på den. Läkarna hade (enligt mig) inte tagit sig tillräckligt med tid för att kunna ställa den sortens diagnos, en diagnos som jag trodde skulle förstöra mitt liv för gott. Nu vet jag att det inte stämmer, men livet med denna sjukdom har ändå varit en tung börda många gånger. Jag har inte valt att vara sjuk.
Jag har levt med min etikett i över fem år nu. Vissa gånger har diagnosen varit en för stor del av mig då jag periodvis har definierat mig själv utifrån min sjukdom. Det ska man inte göra och det gör jag inte längre. Jag har slutat skämmas. Jag är inte en sjukdom; jag är mer än bara en diagnos på en papperslapp.
Åh, vad jag tycker det är bra att du skriver om det här! Det är så fel att man ska behöva skämmas över psykiska sjukdomar, men inte över fysiska. Jag menar, får man diabetes så är alla där och stöttar och finns till för en. Men utvecklar man en psykiskt sjukdom så är man ganska ensam. Folk förstår inte, tycker att man är konstig. Psykiska sjukdomar är jobbigare att bära än fysiska. Jag önskar att fler var som du, och vågade tala ut om psykiska sjukdomar. Det ska vara lika accepterat som fysiska! Fortsätt så, så blir världen bättre!!!
Återigen. Du är grymt stark! Det är ingen klysha att första steget är att inse, att acceptera att man är beroende, har en sjukdom eller vad det än må vara för slags problem man tampas med. Det är helt sant! Och du gör precis helt rätt, kära vän! Du accepterar läget istället för att gå runt och förtränga det. För att citera psykologen Steven Hayes: "Det du minst av allt vill kännas vid kommer drabba dig med full kraft!" dvs din sjukdom. Jag tycker den sista meningen du skrev var bäst, att du inte är en diagnos, du är dig själv! Fortsätt så! Känn hur lättnaden stärks.
