Det är inte helt utan att jag känner ett visst obehag över dessa öppenhjärtliga gråta-ut-reportagen som tabloiderna spottar ut sig på löpande band, även om det känns lite mer intimt att läsa om svenska kändis-pundare istället för amerikanska. Men det är här jag ställer mig frågande; vad är det som gör Sanna Bråding till sånt bra gråta-ut-material? Jag menar, det känns ju inte lika hett som en öppenhjärtlig intervju med Kleerup, sveriges kanske roligaste pundare genom tiderna, exempelvis.

Det som stör mig lite är att tidningarna ödslar spaltmeter på att hjälpa avdankade pundare som Sanna Bråding tillbaka till stjärnstatus när de låter dessa personer "tala ut" i såna här öppenhjärtliga intervjuer där kändisarna inte bara får chansen att spela offer utan också att agera moraltanter när de försöker kravla sig upp igen efter att ha blivit påkomna med handen i kakburken.

"Hur lyckades jag fucka upp allt så jävla stort? Det har varit en trygghet att må dåligt, att vara destruktiv. Det känns som mitt mål var att nå min personliga botten för att kunna landa."

Naaaaw. Tackajs Sanna. *lessen i ögat*

Nej, tacka vet jag pundare som Kleerup i så fall. Knarkare som faktiskt inte hymlar med sitt missbruk eller skyller ifrån sig och går in i offerroller; pundare som faktiskt står för sin syn på droger och som ändå lyckas bra med att försvara sig mot Janne Josefsson när de konfronteras i Debatt i SVT. Tyvärr har inte SVT någon funktion för att bädda in videoklipp  (trots att de borde ha det) men om du klickar här så kan du se avsnittet där Kleerup läxar upp Janne Josefsson och pratar om sitt drogmissbruk. Se gärna hela programmet och häpna över hur puckade vissa människor kan vara.

Lite ironiskt ändå att fröken Bråding spelade in reklamfilmer där hon spelade kassörska på ICA eftersom jag misstänker att det är bakom kassan i en ICA-butik hennes karriär slutar om ett par år när stjärnstatusen falnat. Är det bra så? Vill du ta det på summan? Det blir 174 och 50, tack.