The good, the bad and the tired...

...Ännu en skön kväll har nått sin ände och Älskling, jag själv och hundarna har denna afton njutit av en av Sergio Leones bästa Clintan-klassiker; The good, the bad and the ugly. Eftersom jag har världens bästa sambo har vi ätit jättegoda pannkakor som hon lagat åt oss med både grädde och sylt. Till filmen käkade vi faktiskt lite chips också.


Det var på Sad Hill som allt avgjordes...


Tuco får (tillfälligt) övertag...

Det finns få män som lyckats lika bra som Leone med att fånga känslan i filmen genom starka närbilder, stillbilder, landskap, ljud; allt detta spelar en central roll i hans verk. Det som hörs mest är det som sägs mellan raderna helt enkelt och det är också det som gett Leone den kultstatus han fått genom åren tack vare sina odödliga filmer. Om jag varit med i Filmkrönikan istället för den där findlanssvenska emo-bruden hade jag inte nöjt mig med att ge Clintan och gänget fem biostolar av fem möjliga. Jag hade gett dem hela biografen.

Kommentarer

Det är här du ska skriva:

Namn:
Jag är en stalker

E-postadress: (för framtida hotbrev)

Kläm fram med din bloggadress:

Kläm fram med det:

Trackback
RSS 2.0