Om saknad och progression (eller nå't)...
...Är inte saknad något förbannat konstigt egentligen? Man längtar efter någonting som man inte längre har hos sig trots att man inte skulle längta alls om man inte hade haft det från början...
Jag har börjat försöka att sätta min personliga prägel på lägenheten nu i alla fall. Faktiskt med hittills lyckat resultat. Jag har fållat gardiner själv och satt upp lampor och tavlor. Jag är faktiskt riktigt stolt över mig själv när det kommer till det.
Jag håller mig i fas i skolan än så länge. Har visserligen inte fått hem mina böcker ännu, men jag räknar med att de ska komma i morgon eller på onsdag. Jag kommer alltså inte ha några problem att hänga med i kursen.
Ayla har blivit lite kär i en svart filt som jag fick av mormor när hon var här, så hon ligger på den i soffan så fort hon får chansen. Jag har börjat att ha öppet in i sovrummet när jag inte är hemma istället för att bara stänga in henne i hallen och då brukar jag lägga in den där åt henne.
Jag har satt upp lägenhetens första tavla förresten. Den sitter på en liten yta mellan dörren till uteplatsen och sovrumsdörren som leder in i vardagsrummet. Bilden i den guldfärgade ramen föreställer en ritning av ett hus i Linköping som mormors farfar ritat. Han var tydligen arkitekt och byggnaden står fortfarande kvar där nere. Det är lite kul. Det tog en stund att komma på var jag skulle sätta den, men när jag väl fick upp den så insåg jag att det absolut måste vara den mest perfekta platsen att ha den på (Insåg just hur någon mycket mer omogen än jag lätt skulle kunna konnotera den meningen till trams (haha!). Själv skulle jag aldrig få för mig att dra sådana infantila associationer.).
Jag kommer lägga upp bilder när jag orkar få tummen ur och ta lite foton, men jag kan lova att lägenheten har fått sig en rejäl ansiktslyftning bara under de här få veckorna.
...Och ändå så saknar jag.
...Och ändå så saknar jag.
Kommentarer
Trackback