Det positiva man kan säga om honom kan sammanfattas på ett par rader och det är väl att han åtminstone, till skillnad från Mona-mygel, utmärker sig på ett sätt som ändå, på något sätt anstår en politiker av hans dignitet. Han är mer öppen i media och, återigen till skillnad från Mona, förtroendeingivande i sin framtoning på något mystiskt sätt. Om vi bortser från hans vidriga politiska agenda det vill säga.

Att ingen människa med förnuftet i behåll kan rösta blått med gott samvete är redan ett faktum, men naturligtvis kan man heller inte rösta rött utan att skämmas och jag skulle inte få för mig att rösta på endera parten om det var riksdagsval idag. Den enda politiker jag hyser ett äkta förtroende för i dagsläget måste nog vara Per Gahrton, miljömupparnas mysige retoriker som alltid är uppretad och alltid är lika fokuserad, oavsett om ämnet som avhandlas berör maskerade idioter i demonstrationståg eller om han för halva nationens talan när han berättar att han inte är bitter för dåvarande statsministern Carl Bildt efter EU-omröstningen. Mer pathos och tyngd i sitt framförande får man leta efter.

I nästa val röstar jag nog blankt, för den demokratiska processen ska man absolut respektera , även om politikerna själva inte förtjänar mycket respekt. Med folk som dessa i riksdagen (undantaget Gahrton) kommer nog de flesta år framöver att bli skitår enligt min privata prognos.