Rymdimperiets sämsta galaxhjälte genom tiderna, Kenny Starfighter, är i blåsväder. Men den nya fienden är inte påhittad och har inte en jättestor deodorantkula på huvudet - den nya fienden är i högsta grad verklig, hon är förbannad och hon heter Nina Björk. Hur DN's egna lilla bitterfitta blev den genusparaderande korsriddare hon är idag låter jag vara osagt eftersom jag inte har någon aning, vad jag däremot vet är att hon doktorerat i litteraturvetenskap så egentligen borde hon inte framhäva sig själv på det ointelligenta som hon gör när hon kritiserar en 90-talets coolaste svenska kultfigurer.




Kenny Starfighter  är den mest misslyckade elev som galaxhjälteakademien någonsin skådat men har, till skillnad från Björk, ingen utbildning i genustramsande. Kenny har som mål att fånga superskurkar och rädda vår galax. Inget annat.


Hur Björk lyckas förvandla den fantastiskt roliga rymdhjälte som Johan Rheborg gestaltar till en patriarkalisk förtryckare av "det svaga könet" är för mig obegripligt, då ingenting som han gör egentligen bör kunna upplevas som stötande. Rheborg säger i ett uttalande att en av de bästa sakerna med denna film, som riktar sig till både barn och vuxna, är att den saknar en politisk agenda och att han själv blev utsatt för allt för mycket dolda budskap i barnprogrammen han själv såg som liten på 70-talet, serier som Björk snarare borde analysera kritiskt.


Jag tycker att det är rätt så patetiskt att Björk reagerar på det sätt som hon gör, men förstår att de verklighetsfrånvända bitterfittorna kan uppfatta saker annorlunda än dig och mig. Behovet av att känna att man går i bräschen för att krossa patriarkatet är för vissa viktigare än att bara sätta sig ner, lägga sina fördomar åt sidan och bara njuta av en rollig film. Men, men... Det är ju mångfald som gör vår värld så vacker. Eller nåt.