...Jag har ont i huvudet. Jag har sår i min näsa och jag har en bula strax framför örat som är stor och öm. Som om det inte var nog har jag fått ont i käken igen, fast på andra sidan den här gången. Är inte livet underbart?

Det har gått mer än en vecka sen jag först märkte av bulan i huvudet och jag börjar faktiskt bli lite orolig för om det kan vara något ordentligt fel på mig. I förra veckan och nu i ett par dagar har jag skämtat med Älskling och sagt saker som "tänk om det är hjärnhinneinflammation" eller "tror du det kan vara en hjärntumör?". Dessa skämt har fastnat lite i halsgropen nu.

När jag gick i mellanstadiet hade jag en kompis som fick cancer. Han var nog inte mer än 11-12 år när han fick den diagnosen och jag minns att han var den enda som fick ha kepsen på sig inne i skolmatsalen. Tack och lov är han frisk idag! Han fick både strålbehandling och cellgifter som gjorde honom temporärt flintskallig och kal över hela kroppen (antar jag), men tack vare dessa behandlingar och preparat är han idag lika frisk som en nötkärna. Jag minns att jag tänkte att det var helt otroligt att just han skulle drabbas. Cancer och alla andra hemskheter är ju sånt som händer människor som inte befinner sig i ens egen bekantskapskrets, tror man.

Nu tror jag väl i och för sig inte att det är mer än en infekterad fettknöl eller något åt det hållet som sitter på skallen, såret i näsan kommer sig väl antagligen av att jag snutit mig för mycket eftersom jag varit förkyld lite till och från i över en månad nu och käken är väl helt enkelt bara inflammerad precis som förra gången (jag tror att jag kommer att få höra att jag behöver skaffa bettskena nästa gång jag går till tandläkaren) så det borde väl egentligen inte vara någon fara med mig. Men likväl blir jag orolig och målar upp dessa scenarion i huvudet.


En annan kompis till mig är ännu värre än jag (och det är väl antagligen från honom som jag fått mina hypokondriska tendenser) när det gäller såna här saker; han "hade" hjärnhinneinflammation varje gång han hade huvudvärk, han slutade äta kokött i mer än två år av rädsla för Creutzfeldt Jakobs sjukdom och han trodde att han fått rabies av en katt som strök sig mot hans ben när han var på volontärresa i Afrika. Han är en outtömlig källa till humor.

I morgon ska jag ringa vårdcentralen. Jag är för feg för att stirra döden i vitögat.